Ord och Bild: 1894

Ej der och mås.ar. Teckning af Bruno Liljefors.

På Gillögaskären.

En sjöfågelstudie. Af Paul Rosenius.

*†"Vet är en afton i slutet af juni som vi från Stora Möja i Stockholms skärgård sätta ut till bafs för att under några dagar lefva med sjöfåglarne på skären.

Rakt österut går färden. Det blåser nordvästlig vind, och vi länsa undan med god fart. Norland, fiskaren, sitter vid rodret med skoten från storsegel och fock, och hans hvassa, ljusgrå ögon gifva honom kursen mellan kobbar och gryn-nor. Det är ett ärligt ansikte med ett kraftmedvetet, skälmskt leende öfver de hårda dragen. Ty det är lek detta att fara med herrskapsfolk till skären vid midsommartid.

Solen, som sänker sig bakom oss mot öarnes granar och tallar, låter böljorna under glitter och blink rulla fram mot båten. Det går jämnt och lugnt under måttlig vaggning; blott då och då kommer en större våg och låter båten skjuta på litet snabbare för att strax därpå sugas tillbaka i en fräsande vågdal. Moln och skyar taga färg af solen. Det börjar som rosenstänk i deras kanter. Så skocka de sig alltmera tillsamman och

stå mot den ljusgrönt sidenskimrande himlen som svällande massor i vildduf-vans färger, askblått och brinnande vin-rödt.

När solen sjunkit, mörknar vattnet som af ett trollslag. Väldigt och spöklikt ligger det och vaggar, tungt som smält bly. Och när färgreflexerna äro som varmast på himlen, då blänker hafvet med färg af vilda penséer.

Då äro vi framme vid »Hvithararne». Vi höra ett skrän i luften och se två stora tärnor kretsa högt öfver oss. Vi lägga till vid en af de tre små »kobbarne» och finna allra öfverst, i en liten vrå mellan klippafsatser, skräntärnornas bo. På en bädd af tång och solblekta fiskben ligga äggen.

Vi gå i båten igen och segla vidare. När vi kommit till Stora Nassa skärgård, är hafvet nästan svart, och mellan horizonten och den bläckblå molnväggen ligger himlen och rufvar, brandröd som en vattenödlas buk. Vi svepa in oss i våra filtar, vräka oss så makligt som möjligt öfver tofter och bagage och domna hän i hafvets sorglöshet. Vågen