Sida 203
nils von rosen.
181
i den humanitet, som var hans kanske mest /utmĂ€rkande egenskap, och som i förening med godt hufvud, fin bildning och rik vĂ€rldserfarenhet danade en karakter af sĂ€llsynt Ă€lskvĂ€rdhet. Men det finns ett drag till den bortgĂ„ngnes karakteristik, som, sĂ„vidt vi kunnat se, af ingen blifvit pĂ„pekadt. Det .angifves af den rubrik, under hvilken Ord â och bild inrymt dessa rader.
Till de mÄnga, som stÄ sörjande vid Nils von Rosens graf, hafva Àfven de, som Àlska svensk konst och vÄrden om dess minnen, fullgod anledning att sluta sig. Ty konsten förlorade med den hÀdangÄngne en lika insiktsfull som inflytelserik vÀn.
Det syntes helt naturligt, att den, som likt Nils von Rosen sett mycket af vÀrlden och sett ;det med vaket öga, som hade blicken öppen för -olika former af intellektuelt lif, Àfven skulle .med vÀrme omfatta konsten och dess uppgifter. Man behöfde ej hÀller lÀnge vara tillsamman med honom för att mÀrka^ att under hans ofta af en viss godmodig humor prÀglade sÀtt att behandla dylika frÄgor dolde sig en fin smak och ett lifligt intresse.
Som konung Oscars förste hofmarskalk innehade han en plats, dĂ€r tillfĂ€llet att hjĂ€lpa i mĂ„nga fall endast berodde pĂ„ lusten att göra det. De konstens idkare, som pĂ„ Nils von Rosens förord af hans kunglige herre hugnats med bestĂ€llningar och understöd, Ă€ro icke fĂ„. Deras namn höra icke hit, men vi veta, att de gömma hans minne. Det bör dock ej blifva onĂ€mndt, att i ett af de största arbeten, som varit nu lefvande svenske konstnĂ€rer anförtrodda â dekoreringen af Stockholms slotts vĂ€stra trapphus â Nils von Rosen tog en verksam och betydelsefull del. Det var ocksĂ„ ett lika vackert som sannt uttryck för sin tacksamhet konstnĂ€ren valt, dĂ„ han Ă„ den bortgĂ„ngnes graf nedlade sin palett, frĂ„n hvilken han .samma dag, som Nils von Rosen gick bort, hĂ€mtat de sista penseldragen till den sista takmĂ„lningen.
Som chef för k. husgerÄdskammaren utöfvade Rosen en betydelsefull verksamhet i afseende pÄ vÄrden och ordnandet af husgerÄdskammaren konstföremÄl.
Beskrifvande inventarier, som förut ej funnits, upprĂ€ttades sĂ„lunda öfver samlingens olika afdelningar. Ăldre dyrbara konstverk restaurerades pĂ„ hans förord Ă„rligen af husgerĂ„dskammaren medel, eller, dĂ€r dessa, som ofta var fallet, ej hunno till, genom konungens frikostighet. Och gĂ€llde det att öka konst-
samlingarna genom nÄgot önskvÀrdt inköp, kunde man alltid pÄrÀkna hans understöd. Det, mÄ i detta hÀnseende endast erinras om förvÀrfvet af den stora MÀlsÄkerssamlingen, som tack vare konung Oscars mecenatskap inlöstes Ät staten.
Med detta konstsinne förenade han ocksĂ„ en insiktsfull aktning för de gamla slottens historiska och konsthistoriska kraf pĂ„ sina moderna invĂ„nare. Hur ofta han Ă€n skĂ€mtade öfver »stilnervositeten» hos konstverkens vĂ„rdare, var han dock, nĂ€r det gĂ€llde att skaffa medel att Ă„terstĂ€lla ett gemak i dess ursprungliga skick eller att gifva ett modernt praktrum en vĂ€rdigare historisk prĂ€gel, en god vĂ€n, pĂ„ hvars hjĂ€lp, om han ansĂ„g sig böra gifva den, man kunde lita â och litade.
Det var, emedan hans intresse pĂ„ halfva vĂ€gen ofvanifrĂ„n möttes af ett annat, det dĂ€r jĂ€mte hela sin vĂ€rme ocksĂ„ gaf medlen, som sĂ„ mycket i konstvĂ€g under denna tid Ă„stadkommits â sĂ„ mycket, som den utomstĂ„ende knappast mĂ€rker, men som hĂ€r och dĂ€r tyst fogar ett drag till den bild af forna dagars lif, som inom de kungliga slotten har den enda fristad, dĂ€r den kan bestĂ„ sĂ„som ram till lefvande vĂ€sen.
De, som vÄrda sig om konsten och tro pÄ dess kulturhistoriska betydelse, skola veta att till hennes rÀtta vÀrde uppskatta en verksamhet, som ej Àr mindre betydelsefull dÀrför att den endast var en biuppgift.
Nils von Rosen hörde icke till dem, som Àlskade att slÄ mynt af egen förtjÀnst eller höra den omtalas, men han skulle kanske ÀndÄ icke dragit sig undan den gÀrd af tacksam vördnad, som hÀr Àgnats hans minne.
y. b.
Kröyers kommittétafla.
Bland alla de konstverk, som pÄ de senare Ären varit att se i Stockholm, har vÀl icke nÄgot vÀckt ett mera enstÀmmigt och odeladt bifall Àn den stora mÄlning af P. s. Kröyer, som jag pÄ tal om hans utstÀllning i föregÄende hÀftet omnÀmde och till hvars Ätergifvande »Ord och bild» nu förvÀrfvat sig rÀttighet. En afbildning kan tyvÀrr icke gifva nÄgon förestÀllning om den koloristiska effekt, som konstnÀren uppnÄtt genom den djÀrfva och vÀl berÀknade kontrasten mellan det varma lampskenet, som trÀffar de nÀrmast kring
