Ord och Bild: 1894

I.

Att klarare belysning ge åt vidden at din makt och dessa minnens tjusning — ack, som dödens

gift mig bragt, en tafla här jag tecknar upp, som skall dem lif

beskära:

Invid högkarmad hvilstols fot, sin sjuka drottning

nära,

tolfårig page, fast vissnad ren, försänkt i svärmeri, där han pä sammetsdynor blå med liljebroderi till mandolinens svaga ljud utandas veka sånger, för att sin härskarinna se i nåder några gånger den stolta pannan lyfta upp, ännu i smärta skön, och för att känna glädjeyr, hur mildt till sångarlön en len och feberaktig hand hans blonda hjässa

smeker

och med hans rika lockar matt och halft på måfå

leker.

Ett älskadt, vekligt, keladt barn, som utaf kärlek

dör,

som genom stängda fönster ser naturen utanför, ser vägen ändlös sträckas ut, ser molnen snabba

glida,

ser flodens segel spännas djärft och fågeln flyga

vida,

men hvilken vår och doft af skog ett okändt intet är

mot rummets tysta skymningslugn och kvafva atmosfär.

Ett barn, som till ett fjärran ser i frihet utan stängsel,

men som ej lyckan fatta kan i annan form än fångsel.

En slaf, som lifvet ej förstår och finner ljuft behag

i en förfinad, långsam död — men säker — dag

från dag,

som hyser afund blott, då, väckt ur tankarnas förtrollning

af plågors mångfald, andeblek hans drottning, trött

till hållning,

betraktar emot armen stödd med drömtyngd blick

en stund

sin vindthund, där han sofver tungt i krum på mattans rund.

II.

Hon kommer i afton, hon lofvat mig det, kamrater aflägsnats' i skyndsamhet, med vällukt jag rökt och vaxljusen tändt och några elegiska sorgkväden bränt, dem jag diktat, då icke hon kom. Jag väntar. Jag lyssnar i andanom till gazellika steg, i hvars närmande blott för min väntan belöning jag fått. Så träder hon in, beslöjad och blek;

Diktcykel af

FRANCOIS COPPÉE.