Ord och Bild: 1894

448

elof tegnér.

värdigheten i hållning och skick. Men därtill komma historiens minnen och tidehvarfvet minnesmärken.

Har man en gång sett morernas verk i Valencia och Sevilla, Cordova och Granada, så förstår man, att det kunde anses som en ära att hafva stridt mot sådana motståndare. I Burgos, Cidens stad, med dess praktfulla katedral, träda den spanska riddartidens ärorika minnen till mötes och bjuda vördnad; och öfver det dystra Escorial sväfvar Filip II:s ande, själf herskarens, som under Spaniens storhetstid med oböjlig viljekraft fortsatte sin berömde faders verk. Storhetens adelsmärke, grandezzan, hafva dessa minnesmärken till öfvermätt. Tiden har bevarat dem utöfver de århundraden, då den kast af berömda fäders barn, som framför andra gjorde anspråk på storhetens hederstitel, småningom förvandlades till dvärgar med små själar och lastbara

seder, medan bland Karl V:s och Henrik IV:s efterkommande till innehafvare af den spanska konungatronen föddes en rad af monarker sådana som Karl IV, Ferdinand VII och Isabella.

Men oförgängligare än dessa historiska minnesmärken, och ännu mera oförgänglig än den samhällsinstitution, af hvars egendomliga former några drag här antydts, är den storhetstyp, som tillhör Spaniens imponerande, om än stundom ödsliga natur. De stolta historiska namnen falla i glömska jämte de anspråk, som vid dem varit fästa, och Escorial och Burgos komma en gång att ligga i ruiner. Men söderns himmel skall hvälfva lika blå öfver det gamla kulturlandet mellan Atlanten och Medelhafvet, mellan Pyreneerna och Sierra Nevada.

Det har också i sitt yttre ett drag af »spansk grandezza», som ej bör förgätas.

Jlomdoft i februari.

I soln i fönsterkarmen stå den långa nordanvinter de starka röda, milda blå och hvita hyacinter. Väl hölja drifvor jordens stoft — men som från högblått himmelsloft en flyktig fläkt af majdag oss gifs i deras doft.

Försänker man sig helt däri, så trollas fram för blicken en insjöbit, ett skogsparti, en skärgårdsbild på pricken. Det doftar sälta, doftar vår, och örat hör hur svallet slår. . . Till sommarlif på landet ens längtan stadigt står.

Så är det ock — jag tänker — då något verk af skönhetsid åt själen vårbud skänker i världens vintertid. De blommor små i konst och dikt — en ton, en bild, en känslobikt — de röra hjärtats strängar och bringa dem i svikt.

Ej längre ut man härdar, man förs mot klara solars klot och hastar drömda världar och glada himlar mot. En stund en frigjord stoftets träl man jublar jorden sitt farväl — och för en evig sommar man bärgad ser sin själ.

Curt Thelander.