Ord och Bild: 1894

ex j1ikaëlidag i norrbotten

291

Allt var så tyst omkring dem. Och männen talade knappt ett ord, då de lämnade stället. —

Men i tingshuset hölls nu slutransak-ning med Brogren. Så många som salen kunde rymma, hade trängt sig tillsammans där inne. Den anklagade stod iförd fotbojor och såg oafvändt mot golfvet. Domaren, en ung notarie, uppmanade honom att försöka se folk i ögonen.

»Erkänn som en hel karl, Brogren», sade han; »vi ha tillräckligt med vittnen mot er.»

Men Brogren teg. Han visste ingenting om knifhugget.

»Nå», sade domaren, »känner ni igen den här knifven?»

Som den anklagade fick se hvad domaren höll upp för honom, blef han nästan violett i ansiktet och stirrade som en hypnotiserad på mordvapnet.

»Det ä' inte — min — knif», sade han slutligen med en röst, som knappt kunde uppfattas af de närmast stående.

De tio vittnena aflade sina vittnes-

mål. Man fick nu veta åtskilligt om Brogren. Han hade varit dömd för knif-skäring, skötte torpet illa och hade alltid haft svårt att fa tjänst hos bolagen, emedan han var känd för sitt vilda lynne. Han hade hustru och fem söner, af hvilka ett par tycktes vilja gå i fadrens fotspår.

Slutligen afgaf den anklagade en half bekännelse. Vittnesmålen voro emellertid tillräckligt bevisande. Domen föll. Utan att höja blicken från golfvet mumlade mördaren för sig själf:

»Sju år — sju år —- för en oskyldig —».

Kungahällas fall.

Af Selma Lagerlöf.

^bBfill Kungahällas olycksdömda stad

ha Vendens härar kommit. Husen brinna. En enda eldflod är den långa gatan. I fiendernas väld är allting fallet. Och ned till bryggorna, där Venderskeppen till affiird rustas, föras gods och fångar.

Då stadens män och kvinnor drifvas fram som fångar öfver dessa långa bryggor, ■där foten slinter uti lefradt blod, där brutna svärd och högar utaf lik påminna dem om nederlagets nesa,

och där de se sitt bohag, allt de älskat uppstapladt för att fraktas bort med skeppen, då dessa arma mänskor, som nu ryckas från hem och lycka bort till usel träldom, där tåga fram, upplyfta de sin blick till Anders präst, som, äfven han en fånge, står högt på Venderkungens eget skepp.

Den gamle prästen står i skeppets stam och möter alla blickar, suger till sig ali gräslighet af vrede och förtviflan, som bor i dessa usla fångars hjärtan.