Sida 193
Vid korsvÀgen.
Af Per Hallström.
olen har brutit sig fram pÄ middagen genom glesnande töcken, den bleka, lÄga vintersolen, som blÀndar ens blick genom reflex mot blÄaktig snö, men som vÀrmer sÄ litet, nÀstan bara pÄ gyckel stryker sin matta smekning öfver en.
I skogen har hon dock lossat fĂ€stet för en och annan snöklump pĂ„ trĂ€den, och grenarna ha slagit upp, nĂ€r bördan föll, gungat nĂ„gra ögonblick med en min af spöklikt lif, och pĂ„ snöfĂ€lten har ytan smĂ€lt. DĂ€r ha spĂ„ren af nejdens fattiga djurlif förstorats och blifvit synbara, de v-formade mĂ€rkena efter harens sprĂ€ng ha vidgats större Ă€n mĂ€nniskofötter, skogsfĂ„glarnas krafsande har bildat fantastiskt formade hĂ„l, mössens smĂ„ fina kedjor af trippande steg ha smultit tillsamman i slingrande vĂ€gar nedĂ„t gropen, dĂ€r boet ligger, och dĂ€r den svultna rĂ€fven tog dem; â det Ă€r som om vintern roat sig med att i matt och sysslolös lek följa efter och förtydliga alla de smĂ„ arma ansatser till rörelse och vĂ€xling, som glidit öfver hans stelnade sömn. Mot kvĂ€llen blir det kallt, en tĂ€t luft som tyckes kristallisera ut i glittrande is-nĂ„lar mot himlens gröna och röda hvalf, ett skimmer af darrande fĂ€rger pĂ„ mörkblĂ„ snö, en grĂ„svart skymning inĂ„t skogen, dĂ€r de tre vĂ€garna mötas.
LÀngs den ena gÄr en telegraflinie, hvars svarta trÄdar fÄnga blicken och leda den framÄt i enformighet, djupa slÀdspÄr antyda, att det farit mycket folk dÀr; nu synes endast en fotgÀngare, en man med smÄ tvungna kast i gÄngen af köld eller smÀrta, som stannar vid korsvÀgen i ovisshet och lyssnar Ät bÄda
hĂ„llen och vĂ€ntar, stampande i snön. Han Ă€r klĂ€dd i en tunn jacka af nödens obestĂ€mbara brungröna fĂ€rg, en kullig hatt och byxor af sĂ€ckvĂ€f, pĂ„ fötterna har han stora, trasiga skor â man ser genast, att det Ă€r en fabriksarbetare, utstyrd i de sista spillrorna af sin söndags-och sin arbetsdrĂ€kt, pĂ„ vandring efter förtjĂ€nst, en vandring, sĂ„ förtviflad och skenbart Ă€ndamĂ„lslös som en bortsprungen hĂ€sts letande efter föda.
Hans bruna ögon ha stelnat i dof likgiltighet mot det Àndlösa, hvitgrÄa landskapet, men det rycker dÄ och dÀ i pannans rynkor, han tÀnker Ànnu, och grubblet sticker i hans trötta hjÀrna, han gör en famlande berÀkning öfver den vÀg han gÄtt och den vÀg, han skall följa för att kunna fÄ sofva öfver natten, han tycker sig höra buller Ät höger, buller Ät vÀnster, lÄngt pÄ afstÄnd, men som nÀrmar sig, och han vÀntar för att kunna frÄga nÄgon till rÄds. UppifrÄn backen, bakom granarnas svarta silhuetter, komma toner af en hes sÄng, lustiga, skrikande toner, som tyckas kÀmpa mot vÀdret under farten och i öfvergifven fröjd kasta sig nedÄt, nÀr de trÀnga fram. NÄgot svart skymtar pÄ afstÄnd, ögonblicket efter Àr det tÀtt invid honom, och i korsvÀgens ljusning ser han en bonde med en lastad kÀlke framför sig, ena foten har han pÄ meden och ger fart med den andra, skrÄlande af full hals, med ansiktet blÄrödt och skÀgget hvitt af frost, en inkarnation af brÀn-vinsruset, dÀr han ilar förbi, med den brokiga halsdukens snibbar flaxande som vingarna pÄ en fantastisk fÄgel.
Den vÀntande stÄr och ser efter ho-
