Ord och Bild: 1894

MUSIK.

Emil Sjögren

som viskompositör.

T musiken, liksom i ali annan konst, göra sig hufvudsakligen två krafter gällande: det nationela och det individuela.

I vissa stora kulturländer har musiken haft en så lång utveckling, att man också kan tala om dessa länders kultiverade musik. Det existerar sålunda en tysk, en italiensk, en fransk musik-konst; däremot har ännu hvarken England eller de skandinaviska länderna en nationel musik-konst, utan endast enstaka nationela kompositörer.

Hvarje konstnär bär till en viss grad prägel af sin nationalitet, men när ett lands konst har uppnått en hög grad af utveckling, träder det i ögonen fallande nationela mera i bakgrunden och ger plats för det allmänt mänskliga. Individualiteten får lättare att göra sig gällande.

Man kan således å ena sidan säga, att en musiker som till exempel Beethoven aldrig skulle kunna ha framkommit på något

annat ställe än i Tyskland, som en konsekvent utveckling af hvad den tyska musiken före honom har skapat. Men dock skall väl ingen, som hör en symioni af Beethoven, först utropa: »Se, det har en tysk skrifvit!» — utan endast säga: »Ja, det är Beethoven!»

I våra tre skandinaviska länder ha nästan alla mera betydelsefulla musici studerat i Tyskland en tid, eller åtminstone grundat sina musikstudier hufvudsakligen på tysk musik.

I Danmark märkes detta tydligast. Där har inflytandet från Tyskland varit så starkt och direkt, att man måste räkna den danska musiken — den, som har någon betydelse — till en gren af den tyska. Den härmar icke tysk musik, men den är så fullständigt baserad på denna, att man icke skulle kunna upptäcka någon väsentlig skillnad mellan tyska och danska kompositörer.

Hvad som också bidrager till, att de kultiverade danska musici icke utmärka sig genom någon nationel prägel, är den omständigheten, att de danska folkvisorna ha så litet musikalisk karakter. De likna till stor del de engelska och kunna betecknas som varande ovanligt entoniga och skönhetsfattiga. De gå i ett jämnt parlando, och man märker tydligt, att melodierna endast äro tillkomna som ett medel för att lättare framsäga dikten, hvilken alltid i de danska folkvisorna är det hufvudsakliga.

De händelser och personer, som orden skildra, — ofta i många, ordrika verser —-äro för det mesta af lefvande, episk tydlighet eller dramatisk verkan, men musiken släpar sig med som ett mer eller mindre onödigt tillägg. Deklamationen af dikten blir alltid hufvudsaken i de danska folkvisorna.

De norska folkvisorna utmärka sig tvärt om för en starkt i ögonen fallande nationel karakter. Deras harmonier och rytmer äro lätt igenkännliga, och likasom de spanska och ungerska visorna ha de norska folkvisorna en säregen, stram och markerad hållning, som man icke kan misstaga sig på.

De norska kompositörerna upptaga medvetet eller omedvetet en stor portion af