Sida 92
François Coppée. Af Sigrid Elmblad
9o
SIGRID ELMBLAD.
både tunn och knapp, men man serverade den aldrig på en smutsig duk, och sommartiden felades icke en liten doftande bukett på bordet. Jag skulle kunna tala i oändlighet om allt hvad denna goda kvinna uträttade med sitt varma hjärta och sina flitiga händer. — Och hon var alltid glad. Hon log vid sitt arbete och spred till andra det mod och den tillförsikt, som hon själf var i besittning af. Då det såg mörkast ut, lyste hennes lynne som ljusast, och detta hem, där man ofta ej kunde låta två écus klinga mot hvarandra, genljöd från morgon till kväll af gladt skämt.
Jag har varit vittne till detta enkla och ädla lif. Och emedan jag blifvit uppfostrad af denna beundransvärda kvinna, som ni nog redan gissat var min mor och som förstod att förena mildhet med styrka, ha känslans blommor kunnat slå ut i mitt hjärta och i min fantasi, och det är hon som har gjort mig till skald.»
Kan man rista en vackrare runa till en moders minne?
Men hade Frangois Coppée mönstergilla föräldrar, var han själf i icke mindre grad en mönstergill son, och på hans drönarår följde snart ett skede, då hans sonliga kärlek ställdes på hårda prof. Vi säga drönarår, emedan han efter egen utsago var oförlåtligt lat som skolgosse, och han äger i denna stund inga offentliga betyg på högre kunskaper, men han tog snart skadan igen för den försummade tidén och slog sig med en vild ifver på själfstudier, en ifver som för öfrigt ådrog honom en ganska allvarsam ögonsjukdom. Men ännu som ryktbar man ber han i ett tal till skolungdomen i Saint Louis lyceum densamma att följa vetenskapen men att inom sig bevara en liten grön vrå för inbillningens doftande blommor.
Han förlorade vid tjugo år sin far och blef därmed familjens enda stöd. En af systrarna var redan gift och den andra i ordningen död, men modern och den syster, som ännu är värdinna i hans hem, återstodo honom, och för deras skull åtog han sig under många år själsdödande sysslor, som skrifvare, bokförare, agent, m. ni. hvilka satte honom i stånd att knapphändigt lifnära familjen. Dessa ofruktbara år, ägnade åt ett motbjudande arbete, då rikedomen af hans begåfning ännu ej fallit honom in, är den mörkaste perioden i
Frangois Coppées lif, och han talar ej gärna om denna tid, men, säger hans vän och biograf Lescures, »han har bevarat som en blek skugga af densamma i sitt väsen, detta* veck af resignation kring läpparna, som man finner hos dem, hvilka länge burit på sitt lifs hemlighet och hjältemodigt under manteln hållit dold den räf, som gnagt deras hjärta.»
År 1866 utkommo Coppées första dikter »Le reliquarie», och därmed grydde så småningom hans äras dag. Men den första egentliga och storartade triumf han firade, förskaffade honom den lilla enakts-dialogen »Le passant», äfven hos oss gärna sedd och ofta spelad under titeln »Förbi». Jag tillåter mig att ånyo citera en hans biograf för att närmare beskrifva denna tilldragelse inom teatervärlden, som ägde rum den 14 januari 1869.
Se här ett målande utdrag ur »Souvenirs d'André Gill.»
»Premièren af »Le passant,» jag minns den som i går. Författaren med sitt vackra ciselerade namn och sin nervösa camé-profil hade föreläst några fragment af stycket för en litterär vänkrets i kafé Bobino. Man visste, att två unga vackra skådespelerskor skulle uppträda i pjesen, och man hviskade sins emellan, att den ena af dem var i hög grad beundrad af författaren och den andra ursinnigt svartsjuk — en riktig liten roman.
Hela Paris bevistade föreställningen, och äfven de erkände mästarne hade samlats för att uppmuntra lärjungen: Gautier, Banville, Augier, Leconte de Lisle, alla lagerns koryféer voro närvarande, utom Hugo, som för tillfället lämnat Paris.
De tre slagen ljödo. I fina rim, som pärlor i ett dyrbart halsband, framskred dialogen, frisk, ljuf, nästan jungfruligt ren; den verkade som en daggdroppe på feber-heta läppar och framkallade en storm af hänförelse.
Fyra gånger måste ridån gå upp och vi — falangen från Bobino — voro ej de trögaste att applådera.»
»Besinna äfven», säger Lescures, »hvilket år vi skrefvo, föregångaren till det ödesdigra 1870. Aningen om en katastrof låg redan i luften denna lysande vinter, då en frivol societet sökte att i stundens njutning dränka fruktan för framtiden. Att från skepticismens och parodiens or-
Källa: Project Runeberg ·