Ord och Bild: 1894

94

EMIL GRANDINSON.

Humlegården under några egendomliga omständigheter, på grund af hvilka Magdalena säger sin första replik: »Man skall känna er så väl som jag, fru grefvinna, för att icke misstänka er.» Den aftonen sades den repliken af en adertonårig extraelev, Elise Jacobson, som förut uppträdt endast vid ett par elevuppvisningar och då väckt lärares och teaterkännares, bland dem Johan Jolins, uppmärksamhet. Nu sades den repliken så, att ett par gamla teatervänner, af hvilka den ene är min sagesman, plötsligt

Drottning Kristum i Ärnaranterordenn.

bytte en mycket sägande blick; de läste i hvarandras ögon nästan bestörtning öfver stämmans rika välljud, talets fina skiftning och hela väsendets mjuka behag. De sporde hvarandra efteråt, hvem väl eleven m:lle Jacobson kunde vara, och hvad som månde varda af det barnet. Vi veta, hvad hon blef.

Under de efter detta första uppträdande följande åren utförde hon ett stort antal smärre roller, såsom i »Zigenerskan», »Wallensteins död» (fröken Neubrunn), Foualdès, Fanny i »Barnhusbarnen>, Freitags »Valentine» och »la fornarina» Maria

Belsoni i »Raphael Sanzio», och hennes roller blefvo snart allt mer och mer omfattande och betydande; från och med spelåret 1850—51 stod hon i främsta ledet. Dit nådde hon förnämligast genom sin sprittande lifliga framställning af ett par ingenueroller, Marie i »Lilla kusin» (den 20 nov. 1850) och Ulrika i »Rosemüller och Finke» (den 23 jan. 1851). I det sista stycket är den unga flickans roll vansklig nog och ställer på sin framställarinna kraf, son! äro besläktade med svårigheterna i Cypriennes roll i sista akten af »Vi skiljas». — Men Elise Jacobson bar äfven den tragiska musans mask vid sin gördel, och snart uppträdde hon på koturn. Det är dock ej bland de i egentlig mening stortragiska kvinnofigurerna af klassisk art, som vi hafva att söka hennes största betydelse som skapande konstnärinna. Genom det drag af storhet, som hvilade öfver hennes konst, hade hon vissa betingelser härför, betingelser, som funnit storartade uttryck i hennes Thusnelda i »Fäktaren från Ravenna», Hippolyta i »Giftbägaren», Clärcben i »Egmont», Schillers »Maria Stuart», Myrrha i »Sarda-napalus», Donna Sol i »Ernani» och många flere roller. Men mellan ingenuen Elise Jacobsons och tragediennen fru Hwassers rollfack ligger ett stort fält af kvinnoroller af modern, blandad art, invecklade, originela karakterer, sådana som Jane Eyre, Fanchon i »Syrsan», Froufrou, Ester Larsson i »Skådespelerskan», fru Desvarennes i »Prins Panin» och »vår förnämsta Ibsentolkarin-nas» repertoar. Huru storslagna än de flesta af den norske skaldens kvinnofigurer äro, huru allvarligt än deras öden utveckla sig, tillhöra dock dessa gestalter snarare karaktärsskådespelerskans än den genuina tragediennens fack. Bland dessa roller står »Fru Inger till Östråt» främst, men i en helt annan genre lika förträfflig var hennes Lona Hessel i »Samfundets pelare», hon, som på Hilmar Tönnesens rättelse, att man hellre bör säga händer än »näfvar», svarar: »Jag säger näfvar, för smutsiga var de!» — Fru Hwassers figur beredde henne svårigheter, då hon spelade Norä, men hon gaf sista akten med så mycket af det öfverlägsna, nästan kyliga lugn, som där kräfves, att man efteråt har svårt att minnas, om hon var för korpulent för första aktens lekfulla rörlighet eller för de senares taran-tella-dans och italienska dräkt. Säkert är,