Ord och Bild: 1894

KA.RL FREDRIK DAHLGREN.

381

till veterinärinrättningen. Svaret på detta angrepp kom i en recension. Den 31 januari 1825 omtalas Babels torn i ovänliga ordalag. Boken är en pamflett, språket kallas ett bus-språk, skriften är liksom föregångaren, Opoetisk kalender, »uppfylld antingen med utfall mot oss eller med smutsiga supvisor eller med obscena liderlighets-kväden, eller med parodier på predikningar •och våra skalders vackraste stycken». Författaren, säger tidningen, lär dessutom vara präst; »äfven det respektabla stånd, en sådan säges tillhöra, lider men af att bland sig tåla en medlem, som till denna grad förgäter sitt kalls värdighet».

Thomanders indignation kände ej någon gräns; »sådan nedrighet det är ovett!» säger han i ett bref, men skalden och hans publik lyssna icke till ormen. Öfverallt väcker hans lilla bok mycken fröjd. Han erhåller en epistel från Euphrosyne, som skrifver: »Klockan 11 på julafton i glansen af de skimrande julljusen hade jag det dyra nöjet att emottaga ditt kärkomna Babels torn. Genast börjades läsningen högt, och under salvor af skratt åhördes bataljen i Wiborgs boklåda.»

Han kan — något för den tidens bokförhållanden oerhördt — till och med sända ut en ny upplaga af sitt torn. Den säljes, han får beröm i Litteratiirtidniyigens spalter, dikterna läsas högt för kronprinsen och på hofvet, och när han behöfver penningar för att inlösa en revers, hvilken han såsom borgensman iklädt sig att betala, »måste jag», säger han i ett bref till Thomander, »genast taga till mitt gamla handtverk och bygga torn.» Han »sammanföser» ett nytt Babel söderut på en vecka; han erhåller för dess 3 ark hundra rdr banko —- och »nu måste jag», slutar han, »för de återstående 100 gripa mig an, och skrifver för den skull med ali force på en komedi, som jag föresatt mig skall vara färdig till denna månads slut».

Och än mer — på hösten 1825 utgifver han, tillsammans med herrar Arvidsson och Hammarsköld, två nummer i veckan af en tidning vid namn Ko7neten. Ändamålet med tidningen kunde man ej få veta. Dahlgren, som skrifver anmälan, känner det icke själf. »Man har ingen plan uppgjord. — — Men liksom nu ödet gör den ene helt oförmodadt till general, den andre till justitieråd, den tredje till biskop, den

fjärde till teaterdirektör o. s. v., utan att de veta, huru de därvid skola bete sig, så har det, nolens volens, gjort oss till tid-ningsskrifvare.» Skämtet, som ombesörjdes af Dahlgren och hans sångmö, gömde emellertid äfven allvarliga syften. Man ville i sin Komet uppträda »moderat». Man ägde en hel stab af medarbetare, hette det, och trodde sig till en början gälla något i pressen. Knappt hinner det första numret utgifvas af tidningen, förrän den »tagit fart» och omtalas med beundran. Så skrifver Euphrosyne 7 dagar därefter: »Hvilken förträfflig tidning ni, mina goda vänner, utgifvit! Det är i sanning en komet, som ej går, lik de himmelska bröderna, förbi utan att lämna några spår efter sig. Var säker, att vi landtbor genast tillägnade oss denna skatt.» Längre fram omtalar Johan Wallman Kometen som »ett af det moderata och på tidens fordringar uppmärksamma partiet i landet med väntan mot-sedt skyddsvärn mot den vandalism, som väntar den europeiska kulturen i allmänhet och under frihetens namn äfven i vårt fädernesland insmyger sig.» Budskapet om, att Dahlgren var redaktör, gjorde äfven verkan, men alla dessa förhoppningar gäckades ganska snart.

Ännu i februari 1826 går ett rykte, att Argus förlorat 200 prenumeranter. Man anmärker ock med välbehag, att tonen har blifvit bättre, och fröjdar sig åt Kometens blandning af skämt och allvar. Men längre fram i oktober blir det ett annat ljud. Man klagar öfver de otaliga tryckfelen och skriffelen, jämrar sig öfver tidningens »aftagande i glans» och påstår, att prenumeranterna redan begynna ledsna. »Dina uppsatser», skrifver J. H. Thomander till Dahlgren, »äro i allmänhet goda och slarfaktiga, verserna sämst och slarf-aktigast.» Man säger, att fosforisterna »skämmas» öfver Kometen, att den är »illaluktande», fylld med »kunglig-sekters-vis-het», eller att skalden själf utnöter sin talang.

Dahlgren är icke blind för sanningen i allt detta, men han är redan trött och orkar ej göra ändring. »Man ledsnar snart», säger han, »vid tidningsskrifveri, isynnerhet med mitt lynne, som vill vara fritt.» Dessutom har hans skämt vållat honom förargelse. På sjusofvaredagen 1826 lät han en konsistorie-pedell uppträda som poet