Ord och Bild: 1894

458

georg göthe.

var en djärf och fri ande», yttrar på sitt högstämda språk den mångbereste tysken Ernst Moritz Arndt i sin »Resa genom Sverige 1804». »Majestät i tanke och vilja utgör hans karakter och karakteren i hans konst. — — — En vacker och ■stålig man, med stark kroppsbyggnad, hög panna och glänsande blåa ögon, tilllika en af de kunskapsrikaste och angenämaste sällskapsmänniskor.»

Jag tillåter mig att till belysning af dessa sidor hos hans personlighet ytterligare anföra några intyg af samtida samt några korta utdrag ur hans egna bref.

Jag kallade Sergel en goddagspilt. Då kronprinsen Carl Johan på våren 1813 gjorde ett besök i Sergels atelier och öfverlämnade till honom en snusdosa med sitt eget porträtt måladt därpå, yttrade prinsen: »jag vet, att ni ej behöfver pengar.» Detta var sannt. Sergel var under senare år en förmögen man, som bodde bekvämt i eget hus (vid Malmskillnadsgatan), på sina resor åkte i egen vagn med betjänt och som förde ett godt bord, till hvilket han ofta inbjöd sina vänner äfven ur de högsta samhällskretsarna.

Han var gourmand och vinkännare. Han talar litet emellanåt (i bref till Tham) om glada middagar, som han gifvit i sitt hem. Så i februari 1802 en middag för 24 personer, bland dem »E. Engström (E. v. Engeström?), Armfelt, general Adlercreutz, baronerna Rålamb, Schwerin och Munck». Rålamb presiderade vid bordet »med en bål Bichoffe framför sig, stor- som Röda hafvet, hvari Farao drunknade. Den tömdes tappert 5 à 6 gånger.» En annan middag för 28 personer beskrifver han i december 1811 och nämner bland gästerna »grefve Brahe, general Adlercreutz, amiral Stedingk och excellensen Clas Wachtmeister. Alla storherrarne tycktes belåtna, säger han, finnande mitt gamla Bordeaux-vin

excellent. Beviset därpå var den bataljon af tömda buteljer, som stodo kvar morgonen därpå.» Någon gång slog han på riktigt stort. Så firade han sin sons födelsedag den 26 mars 1805 med att i sin enkom nyreparerade stora våning ge en bal för 70 personer, bland dem de ryska och engelska envoyéerna.

Sergel torde, åtminstone under första tiden efter sin hemkomst, ha förtjänat mer än man skulle tro på sina arbeten. Ty oaktadt han lefde högt, utöfvade stor gästfrihet och dessutom gjorde betydande penningförluster (C. A. Ehrensvärd omtalar 1799, att Sergel förlorat 10,000 rdr, som han hade i ett skepp), hade han icke dess mindre godt om pengar. Sålunda kunde han bestå sig det nöjet att på auktionen efter prins Fredrik Adolf 1806 inropa sin marmorstod »Venus, som stiger ur badet», oaktadt ryske ministern von Alopeus samt grefve Brahe och i synnerhet baron Cederhjelm drefvo upp priset för honom. Sergel ville, säger han, få tillbaka arbetet för att retou-chera det. »Slumpen», tillägger han, »får afgöra dess kommande öde.» På hösten 1812 inköpte Sergel åt sin son Gustaf egendomen Sponga för 60,000 riksdaler banko, och ändå lämnade han efter sig en icke obetydlig förmögenhet.

Men denne välmående vivor var pä samma gång en energisk och sträfsam arbetare. »Jag arbetar, arbetar mycket», skrifver han upprepade gånger till sina vänner, arbetar med »sentiment et plaisir.» »Skulpturen är ansträngande», skrifver han 1806, »men trots allt utgör den min lycka.» Det var ej blott i Rom, som han arbetade »natt och dag», för att taga igen den tid, som han ansåg förlorad i den Larchevëqueska skolan, utan äfven sedan i Stockholm, för att återvinna den tid, som sjukdomen och de däraf förorsakade många och långa resorna stulo från honom. Jag har redan