Ord och Bild: 1894

460

georg göthe.

löshet, då han uttrycker sin glädje öfver lärjungens framgångar och sitt hopp om hans framtid. »Fortsätt som ni börjat», skrifver han, »och ni skall långt öfverträffa mig, utan att det därför skall kosta er stor ansträngning.» Och då Byström 1812 hemsändt sin »Bacchant», skrifver Sergel: »Jag har kännt glädjetårar i ögonen vid att se min lärjunge vara min mästare.»

Men på samma gång var han mycket själfständig, till och med stolt — den dryge Reuterholm brukade tala om »vår kräfstinne Sergel» —, och han var medveten om sitt konstnärsvärde.

Ett bref, som han skref till Tham den 23 mars 1812, belyser rätt lifligt denna sida i hans väsen.

Förhållandet vår det, att Sergel redan 1800 hade blifvit erbjuden adelskapet; men han hade då afböjt detta, antecknar Fredenheim i sin dagbok, och i stället blott anhållit »att få presidera för ciseluren af Gustaf III:s statue.» Emellertid, då stöden aftäcktes 1808, mottog Sergel denna hedersbetygelse, och tog äfven år 1811 introduktion på riddarhuset. Detta åter gaf hans vän Tham anledning att föreslå honom, att de skulle mötas vid riksdagen 1812 i Örebro, och att Sergel skulle deltaga däri som riksdagsman. Men då blef gubben Sergel ifrig och svarade: »Jag vill för ingen del förlora min tid såsom riksdagsman, ty jag förstår mig ej alis på politiken. Jag skulle kunna säga min mening, om man diskuterade om konsterna, men icke, då det är fråga om statssaker. Skomakare btif vid din läst! Min atelier, se där min riksdagssal. Jag är en passabel skulptör, och jag stannar därvid till min död. Konungen kan adla, men han kan icke förläna de kunskaper, som behöfvas för en riksdagsman. Och, ärade vän, jag blandar mig aldrig i affärer, då jag icke är fullt öfvertygad om

min förmåga att sköta dem. Ingen i hela världen är känsligare än jag för en dylik mystifikation. Alltså kommer ni icke att se mig i Örebro eller på Ridderskapets och Adelns blåa bänkar. Jag har i hela mitt lif ägt en ädlings sinnelag, ehuru jag icke varit adlad, en titel, som jag emottagit endast för min sons. skull, troende mig därigenom kunna vara. honom nyttig. För mig är denna titel obehöflig eller, för att tala rent ut, utan värde. Det är endast på grund af Rot-hoffs råd som jag för ett par år sedan tog introduktion på riddarhuset.»

Jag sade slutligen, att Sergel var en olärd man, men på samma gång både genom anlag och utveckling mycket intelligent. Hans skolbildning var skäligen skral. »Jag begynte mina studier», säger han i själfbicgrafien, »i Tyska Scholen, hvilka fortsattes under en vid namn Turen, som var skickelig Botanicus. Franskan lärdes af Rector Angulin vid Franska Scholan; under Prosector Hedin afhörde jag flere lektioner uti anatomien.» Och detta var allt.

Det är med en djup suck för egen del som han, i bref till Tham 1805, försäkrar, att han »vill göra allt hvad i hans förmåga står för att förskaffa sin son den uppfostran, som han själf gått miste om.» leke dess mindre tog hans naturliga intelligens alltmera ut sin rätt med åren. och under det intima umgänget med en hel mängd högt bildade män och kvinnor. Marianne Ehrenström, som kände Sergel rätt väl, yttrar, att han »var ett öfverlägset hufvud och passionerad för vetenskaperna, belles-lettres, poesi och musik.» Han intresserade sig lifligt för C. A. Ehrensvärds konstfilosofiska, liksom för Thams arkeologiskt-historiska studier. Hos Abildgaard, sin värd i Köpenhamn 1797, beundrar han icke blott den konstnärliga talangen utan äfven det, att han