Sida 495
Sergel-porträtt. Af Georg Göthe. Med 11 bilder
sergf.l-porträtt.
461
•är en af sin tids mest bildade artister, »unique comme peintre instruit.» Och i de bref, han därifrån skref till Tham, meddelar han icke blott nyheter från den konstnärliga utan äfven från den vittert-lärda världen. »Jag plägar alltid säga», skrifver han till Byström 1812: »lycklig den människa, som lefver ända till sin dödsstund i dyrkandet af konsterna och vetenskaperna.»
Sergels bref till de vittra och artistiska vännerna, — och han var en flitig brefskrifvare — äro ofta både kvicka och intressanta. Väl är hans franska miserabel i stafningen, — dock ej värre än många andras i denna fransktalande tid —, men stilen är lättläst, originel och färgrik.
Hör till exempel hans skildring af Reuterholm i brefvet till Tham d. 27 december 1796. Reuterholm hade nyss fallit i onåd, då Sergel och Johan Jacob De Geer sammanträffade med honom på sin färd till Dömestorp. »Reuterholm såg snarare ut som en flykting än som resande», säger Sergel. »Då jag såg den högfärdige mannen nu så plötsligt förödmjukad, liknade han för mina ögon en orm, hvars hufvud man skurit af och som ändå konvulsiviskt slingrar sig. Striden mellan hans räddhåga och hans högfärd var dråplig att skåda.»
Andra prof på Sergels brefstil har läsaren redan i det föregående sett. Här vill jag till slut blott meddela ett litet utdrag ur ett bref, som han skref d. 14 jan. 1813 till samme meromnämnde Tham,
och som visar, hurusom denne genuine konstnär äfven hade ett hufvud för sig, som ej var ovandt att spekulera i lifvets viktigaste frågor. Han talar där som en moralfilosof af deismens skola.
Frågan gällde nattvarden, hvars lutherska fattning syntes honom mycket krass. »När», utropar han, »skall det tidehvarf komma, då folken skola dyrka det Högsta Väsendet, som har skapat dessa oändliga världar? När skall man tro att detta Väsen är det enda, och ej begära af oss atomer på jorden annat än den Gudomliga Dygden; annat än att vi skola göra det goda endast af kärlek till våra likar, och icke göra mot andra annat än de göra oss, vara rättsinnade och sannfärdiga? När skall man tro, att detta är den sanna religionen, och att det icke ges någon annan ? Denna tid kommer ej förr, än människan blir så upplyst, att hon föredrager moralens visdom framför våra svarta Hypo-criters hycklerier» o. s. v.
Då Sergel nedskref denna trosbekännelse, var han den skröplige, men visserligen ännu till själen kraftfulle gubbe, som vi se afbildad på Roos' miniatyr. Också inleder han brefvet med denna jämmerfulla klagan: »Jag har ett anfall af infernalisk gikt med kramp från tid
till annan ---det är endast med möda
jag kan släpa mig från det ena rummet till det andra.»
Ett år därefter hade han slutat sina plågor. Han dog i Stockholm d. 26 februari 1814, således för 80 år sedan.
Källa: Project Runeberg ·