Ord och Bild: 1894

546

harald wieselgren.

ning af proviant för hären. Königsberg fick vara neutralt. Vid Dirschau anlade konungen ett befäst läger. Sigismund kom själf med en här, belägrade förgäfves skansen Mewe och aftågade därefter. Axel Oxenstierna, som tillfört hären förstärkning från Finland, utnämdes till generalguvernör öfver de svenska besittningarna i Preussen, och konungen återvände i november till Stockholm, där han, en månad efter hemkomsten, fick sluta sin nyfödda dotter Kristina i sina armar.

Aret 1626 var ett framgångsår på Gustaf Adolfs krigsteater men ett svårt motgångsår för protestanterna västerut. De båda fältherrar, hvilka föredragits Gustaf Adolf, emedan deras anbud ansågos billigare (!), Mansfeld och Kristian IV, blefvo begge slagna, den förre af Wallenstein, den senare af Tilly, de katolska makternas sammanslutning blef allt starkare, de protestantiska däremot allt oenigare. Konung Jakobs efterträdare, Karl I af England, var hvarken politiker eller härförare, att Kristian IV icke var det hade man nyss fått lära, och det missnöje, som mot honom rådde i hans land, väckte en tid hos Wallenstein planen att med hans riksråd underhandla om fred mot antagande af kejsar Ferdinand till konung i Danmark! Bran-denburgska och Sachsiska kurfurstarne voro kejsaren alldeles undergifne, ja 1627 uppträder brandenburgaren, Georg Vilhelm, med härsmakt emot Gustaf Adolf framför Pillau.

Dit hade konungen återvändt i början af maj 1627. I Dirschau uppsöktes han i juni af en holländsk ambassad, hvilken skulle mäkla fred mellan de båda stridande kusinerna och därför jämväl besökte Sigismund. Men denne hade just mottagit en spansk ambassadör, som lofvade bistånd af en spansk flotta, under det kejsaren lofvade hjälptrupper till lands.

Sigismund svarade också holländarne, att Gustaf Adolf finge, om fred skulle uppnås, nöja sig med Södermanland och afstå från allt det andra, som han tagit med orätt. Nu uppsäger brandenburgaren i sin förskräckelse stilleståndet framför Pillau. Men Gustaf Adolf behöfde endast tåga emot hans trupper för att förmå dem sträcka gevär, och nu måste deras herre mottaga Gustaf Adolfs villkor. Wallenstein tog häraf lärdom; när fältmarskalken v. Arnim nu uppmanade honom att tåga till Preussen och fördrifva Gustaf Adolf, nekade han: ty, skref han, då drager jag svensken på oss, och polackarne med, hvilka äro fientliga mot Sigismund och »hängen viel auf des Schweden Seite.» Dessutom vore han ännu icke färdig med danskarna. Han fruktar till och med, att Sverige i förbund med svenska partiet i Polen, med (Gustaf Adolfs svåger) Betlen Gabor i Sibenbürgen och med turkarna kunde uppträda emot huset Habsburg. Bättre vore att förhandla med Gustaf Adolf! Ja, sådana förhandlingar omtaltes och företogos nu allt emellanåt. Men ingendera, parten kunde öfverlista den andra — att tro på allvarlig mening med de framställda förslagen.

Under fälttåget drabbade de stridande emellanåt tillsammans. »Och efter i sådane occasioner något varmt tillgår, blefve vi ock med ett skott sargade i buken», skrifver Gustaf Adolf till sitt riksråd om vapenskiftet den 25 maj vid Danziger-Haupt. »Dock bore vi tacka Gud», fortsätter han, »att det oss till lif och helsa intet skadade utan förhoppas efter få dagar kunna dirigera verket efter vår sedvana.» Så skedde ock. Det i maj misslyckade anfallet förnyades i juli, då danzigerskansen intogs. »Mot fienden hafve vi spelt mästare», kunde han ock skrifva i augusti, men nödgas äfven nu berätta om ett tillfälle, vid Dirschau, då