Ord och Bild: 1894

548

harald wieselgren.

hafva vi intet att förvänta.» Och med sin ankomst till Tyskland hoppas han uppväcka »the förqväfde gemyther i Tyskland, som hemligen sucka efter oc-casion till förlossning, och at the noget försökia kunde.» Men kanslern höll fortfarande på »hellum offensivum» i Polen, och konungen skref ännu många gånger till honom, för att öfvertyga honom om företrädet af den andra planen. Med konung Kristian sammanträffade Gustaf Adolf i Ulfsbäck (20 febr. 1629), efter Kristians önskan. Men däraf blef intet^ Kung Gustaf frågade »hans råd, hur man det tyska kriget bäst föra måtte. Men han ville icke allenast inge råd gifva mig», skrifver konungen till sin kansler den 5 mars, »utan ändå frågade, hvad jag med keysaren hade til at göra, hvi jag blandade mig i det tyska väsendet.» Kristian slöt sin egen fred i maj, utan sina allierade, England och Nederländerna, utan att på förhand låta Gustaf Adolf veta af det. Han fick också tillbaka alla sina af fienden eröfrade länder, men de svenska sändebuden, hvilka för Stralsunds skull ville taga del i fredsförhandlingarna, afvisades snöpligt.

Gustaf Adolf for i maj 1629 åter till Preussen. En kejserlig armé på 10,000 man slöt sig till den polska och tillfogade en svensk afdelning under en tysk furstes befäl ett nederlag vid Stuhm. Det var blott en »otidig skärmytsel» af arrière-gardet, som strax fick förstärkning och dref fienden tillbaka, men tio läderkanoner och fem ryttarfanor tog han med sig, och »Arnims seger öfver Gustaf Adolf» har ännu i senare år blifvit prisad. Men på Gustaf Adolfs ställning inverkade den obetydliga striden icke det ringaste.

Frampå hösten utbröt pest bland trupperna, Axel Oxenstiernas äldste son föll ett offer för farsoten och tusental af båda lägrens manskap. De kejserliga hjälptrupperna skildras af Sigismunds

svenske sekreterare Borastus som »lika litet krigsdugliga som de polske.»

Det lyckades därför franska och engelska medlare att ena de svenske och polske underhandlarne om ett stillestånd på sex år. Det slöts den 16 sept. 1629. Svenskarne återlämnade en del af sina eröfringar i Preussen och Kurland, behöllo de andra, bland dem Elbing, Braunsberg, Pillau och Memel. Religionsfrihet stadgades för både protestanter och katoliker, och handelsförbindelsen mellan Sverige och Polen skulle vara fri. Några dagar före afslutandet, sedan allt var bestämdt, återseglade Gustaf Adolf till Sverige.

»Sverige är nuförtiden de okatolskes Messias, på hvilken de vänta, till hvilken de sätta allt sitt hopp», skref baier-ske vicekanslern till kurfursten af Mainz, när fredshandeln med Danmark begynte. Han trodde nog att det skulle gå med den svenske »Messias», som det gått med den danske. En annan katolsk statsman dömde annorlunda. Det var Richelieu, som redan i Preussen låtit uppvakta Gustaf Adolf med alliansanbud och i honom såg »un nouveau Soleil levant.»

6.

Med både Wallenstein, kejsarens härförare, och Tilly, de katolska tyska riksfurstarnes eller »katolska ligans» general, hade skenförhandlingar ägt rum under loppet af 1629. Gustaf Adolf visste ganska väl, att dessa å de nämnda här-förarnes sida icke voro allvarligt menade, och hade icke heller på dem byggt någon framtidsplan. Men han hade ingenting emot att ryktet gick om dem och till och med förstorade deras betydenhet. Så skref han (14 okt. 1629) till Oxenstierna, att han »med manér» borde utsprida, att konungen nu vore sinnad på