Ord och Bild: 1894

552

harald wieselgren.

såren och kurfurstarne i konventet kommo konungen tillhanda med anmaning att lämna riket, så skulle han få fred. Men därför hade han icke gjort sig ali mödan, att han så »disreputerligt» skulle sluta. »Vi äre fördenskull i den mening», skrifver han den 8 okt. från Ribnitz till sin kansler, »at vi ingen förlikning med desse våre fiender kunne ingå, med mindre än att öfver hela Tyskland en ny religionsfrid måtte blifva erhållen och confirme-ret, och at våre granner och nabor i de-res förre stånd och vilkor sättas måtte, så at vi, igenom deres trygghet, säkre och trygge i vårt fädernesland vara måtte.» Att vinna sådant erfordras att låta kejsarens arfländer och »det katolska klerckeriet» (de andliga kurfurstendömena och biskopsstiften i öfre Tyskland) själfva bära krigets tunga, som hittills Nordtysklands protestanter måst vidkännas. Och för att komma så långt redan nästa år uppgör konungen en strategisk plan, enligt hvilken fem arméer skulle samtidigt, under hans öfversta ledning, operera mot kejsaren och ligan, en plan som dock icke kom till utförande. De båda protestantiska kurfurstarne, Georg Vilhelm i Brandenburg och Johan Georg i Sachsen, långt ifrån att stödja »befriaren», gjorde allt hvad de förmådde att hindra honom.

Tunga stunder kommo ock öfver Gustaf Adolf. Det var i en sådan stund han i den lilla staden Gollnov, nordost om Stettin, den 4 dec. 1630 med egen hand, trots smärtorna af kulan från Dirschau, till Oxenstierna skref det rörande brefvet, ur hvilket så ofta citerats de ord, som »den naturliga kärleken» pressat ur hans hjärta vid åtanken på krigets och lifvets osäkerhet; hans samvete bär honom vittne, att han alltid älskat sitt fädernesland och »i världen ingen annan skatt sökt hafver, än att göra tillfyllest mitt stånds plikt, däruti Gud mig hafver

låtit födas». Hans stånds plikt emot fäderneslandet kräfde nu att hvarken skona sig själf eller sitt folk för att be-trygga dess nationela och religiösa oafhängighet, och som han såg saken i stort,, ville han så omgärda Sverige med bastioner på andra sidan Östersjön, att Sveriges krona och ingen annan skulle det hafvet behärska.

Utan bundsförvandter hade Gustaf Adolf hunnit tillbringa mer än ett halft år i Tyskland, men den 13 januari 1631 afslöt han en förbunds- och subsidie-trak-tat med Frankrike. Det var honom visst icke angenämt att få en sådan medregent öfver sina planer, men penningebehofvet: tvang därtill vida mer än fiendernas makt.

Tilly hade emellertid nalkats ifrån öfre Tyskland och verkställt sin förening med Schaumburgs, f. d. Contis, trupper. Gustaf Adolf lämnade nu Horn i lägret vid Oder, gick med en del af hären uppåt Mecklenburg, där han intog Mal-chin, kort efteråt Demmin, som försvarades af 4,000 man kejserliga trupper. Tilly drog efter, som Gustaf Adolf beräknat; strax tågade konungen tillbaka, åt Oder, angelägen att icke Tilly skulle hindra honom att få Frankfurt i sitt våld. Konungen tog också både Frankfurt a. d. Oder och Landsberg, men Tilly återtog en af svenskarnes eröfringar i Mecklenburg, Neu-Brandenburg, och nedsablade där 2,000 man. Därefter tågade han nedåt Magdeburg, dittills belägradt af Pappenheim med en mindre styrka, så att garnisonen under den af Gustaf Adolf sände kommendanten Falkenberg-kunnat göra flera lyckliga utfall för inbringande af proviant och furage.

Magdeburg var ett ärkebiskopsstift och en betydande handelsstad, som gjort sig tämligen oberoende af ärkebiskopen, eller, som han i stiftets protestantiska tid kallades, administratorn, utan att dock blifva erkänd som fri riksstad. Restitu-