Ord och Bild: 1894

66

JUHANI AHO.

det himmelens vindar och naturens makter hade gifvit sin hjälp till dess frambringande.

Jag sade, att Sampo är ett konstverk, skaldens skönaste tanke. Det framgår också af det sätt på hvilket Sampo smi-des, ty detta arbete är egentligen ingenting annat än en symbolisk framställning al allt konstnärligt arbete öfverhufvud.

Och hvilken vacker symbol! En stor konstnär, ett verkligt snille nöjer sig ej med det första resultatet, med det första misslyckade utkastet. Han slungar det på elden, han vill icke veta af det, han väntar på någonting nytt och bättre. Det bättre födes, men det är icke heller tillräckligt godt. På elden med det också, utan förbarmande! Och så vidare, tre, fyra och fem gånger! Men alltid lika fåfängt. Konstnären blir förtviflad öfver sina medhjälpare, mänskliga krafter äro för svaga att få fram hans tankars ideal, därtill behöfvas naturens makter — en omedelbar hjälp från höjden. Och först då han fått den, då hans ande med dess tillhjälp kan göra sin sista väldiga ansträngning, först då födes det, som han velat frambringa, först då födes Sampo.

Sällan har en konstnär varit mera samvetsgrann, sällan har hans tanke varit större och hans framgång fullständigare.

Men alltid har en stor konstnärs lön varit densamma som Ilmarinens. Den som offrar sin andes bästa krafter för mänskligheten, den som genom sina tankar och verk skänker den lycka och glädje, han får af sina samtida otack till lön.

Ilmarinen hade likväl hoppats på något annat, och det hade ju också lofvats honom. Honom hade lofvats det, som alltid hägrar såsom konstnärens bästa lön:

världens skönaste jungfru, Pojohlas bland hela folket ryktbara dotter, som sitter midt på norrskensflammornas båge, och om hvilken det säges, att

månen sken på hennes panna, solen skimrade på bröstet, stjärnor sju från hennes axlar, Karlavagnen ifrån skuldran.

Men då han efter väl förrättadt arbete blygt går att begära sin belöning, bedjande om det som varit den innersta driffjädern till hans ansträngningar och för hvars ernående han spänt alla sina senor, förnekas det honom med kallt hån. Jungfrun själf låter man svara honom:

Hvem skall då i nästa sommar och det år, som därpå följer, bringa gökarne att gala, våra fåglar få att sjunga? Om jag, dufva, här försvunne, om jag, vildgås, vilse ginge, skulle gökarna försvinna, alla glädjens fåglar flykta -—• —. Också lär jag aldrig hinna bli från jungfru-lifvet ledig, markens bär ej än jag plockat, icke gått i svedjelanden, icke lekt uti min löfskog.

Med nedböjdt hufvud återvänder han till sitt hem, lämnande alla sitt arbetes frukter efter sig att bringa lycka och glädje och välgång öfver Pohjola.

Också denna del af Sampomyten innehåller således en djup symbolik, liksom Sampo själf är symbolen för ett stort konstverk och berättelsen om dess fram bringelse en likadan symbol för det konstnärliga skapandet.

Detta är således ett svar till på frågan: hvad är Sampo?, men gör visserligen icke anspråk på att lösa problemet bättre än de många andra.