Sida 70
Nobelarne. Af A. Werner Cronqvist. Med 14 bilder
7 o
A. WERNER CRONQUIST.
och praktiske läkaren, en god ledare och uppfostrare. Hans uppfinnareförmåga sattes troligen ofta nog på prof. Ett exempel härpå må anföras. Tändstickan var i början af århundradet ännu ej uppfunnen; med flinta och stål måste eld vanligen framkallas. Den unge Immanuel hade sett fadern hafva förstoringsglas, hvarmed man kunde antända papper o. d., men de voro för små att vara användbara vid tändning af t. ex. en pipa
tobak. Med praktisk uppfattning, ovanlig för en sexåring, sökte han ett lätt tillgängligt material, hvaraf han själf kunde tillverka sig en större lins. Han fann det i färskvattensis. En tunn isskorpa uthöggs rund och sattes i en träring, formades därefter med händerna till en lins, och han hade glädjen att nå sitt syfte att på sådant sätt kunna tända sin fars tobakspipa.
Immanuel sattes tidigt i handtverks-lära, kom sedan till sjös, blef därefter
byggmästare-elev och ingick vid akademien för de fria konsterna samt deltog såsom den kände konstruktören, öfverstelöjtnant Bloms medhjälpare i ett flertal byggnader och uppgjorde själf förslag till en del sådana.
Nobel blef vid det nyinrättade teknologiska institutet lärare i konstruktionslära och beskrifvande geometri, var sannolikt den förste i Sverige, som sysslade med kautschuktillverkning, och öfverförda
efterhand sin uppfinningsförmåga på det mekaniska området, hvarpå flera pumpverk äro goda bevis.
Verksamhetssfären blef honom emellertid för liten. Han önskade en större och öfverflyttade därföre 1837 på statsrådet Haartmans uppmaningar till S:t Petersburg. Dit förde han sedermera sin hustru, född Ahlsell, och deras i Stockholm födda tre söner, Robert Hjalmar, född 1829, Ludvig Immanuel, född 1831, samt Alfred Bernhard, född 1833. I S:t Pe-
Sprängning af Immanuel Nobels sjömina 1842 å Ochta-floden i närheten af S:t Petersburg.
Källa: Project Runeberg ·