Sida 429
$ 47. Konungadömet. 395 riksdagen år 1689 (Ak. afh. 1857). M. Höjer, Om Karl XII:s myn¬ dighetsförkl. och 1697 års riksd. (Ak. afh. 1866). C.G. Malmström, Stindernas utskottsméte 1710 (Sm. Skr.). R. M. Bowallius. Berätt. om riksdagen 1713—14 (SAH. XXII). § 47. Konungadémet. Den ledande uppgift, som svenskt konungadöme under Enväldets för¬ myndig innehafvare ända sedan nya tidens början brukat ?eredelser. intaga, gjorde sig allt ifrån 1600-talets sista årtionden gällande lika kraftigt som på Gustaf Vasas tid och blef dessutom, hvad den icke varit förut, med lag fästad. Karl XI:s eget ingripande i det krig, som han ej inledt och för hvars lyckliga utförande de viktigaste förutsättningar sak¬ nades, gaf honom redan då en framskjuten plats och gjorde, att makten af sig själf gled öfver i hans hand. De forna förmyndarne träffades, den ene efter den andre, af mot¬ gångar och förödmjukelser, som beröfvade dem deras in¬ flytande, och rådet själft var inom sig söndradt. Konungen gick detsamma allt uppenbarare förbi, och dess påminnelser om sin rätt att blifva hördt lämnades utan afseende. Rå¬ det hade fäst förhoppningar vid riksdagen 1678, men det visade sig, att ständerna stodo på konungens sida; det var på dessa sistnämnda makter, som framtiden tycktes komma att bero, med undanskjutande af det förra. Men inom ständerna var endräkten rubbad, och utan den ledning, som rikets råd under gångna tider gifvit dem, kunde de ej försvara sin rätt. Tyngdpunkten, aldrig noggrant af¬ vägd mellan konung och ständer, sköts af förhållandenas makt alltmera öfver på den förres sida, Reduktionens utsträckning, af konungen önskad för att ordna finanserna samt grundlägga en ständig krigsmakt, af de lägre stån¬ den, lågadeln inbegripen, åtrådd för att bryta högadelns makt, blef ett nytt medel i den förres hand att rotfästa sitt välde, medan frukterna i politiskt och socialt hänse¬ ende ojämnt nog kommo de senare till del. Men ännu stod man alltjämt å ömse sidor på den gamla landslagens grund. Det blef tills vidare icke tal om någon ny konungabalk, utan det var genom en rad lagförklaringar, som å ena
