Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar

40 Från äldsta tider till midten af 1200-talet. gengärd. Men uppgifterna äro så ytterst knapphändiga, att redogörelsen för detta ämne hellre sparas till nästa tidehvarf, då den kan göras i ett sammanhang. $ 7. Hirden. Tjänstemän och län. Krigsväsende. Litteratur: C. G. Malmström, Om centralisation, ämbetsmän och län i Sverige under Medeltiden (Tidskr. för Litteratur 1851). H. Hildebrand, Sveriges Medeltid II, s. 102, 143 ff.; I, s. 256 ff. Följesväsendet. Följesväsendet var en samgermanisk institution, som vunnit stor ryktbarhet och som, äfven om man fordom har öfverskattat dess betydelse, i alla händelser djupt ingripit uti utvecklingen. Det bestod däruti, att fria män trädde uti annans tjänst, upptogos i hans hushåll och lefde vid hans bord. I synnerhet blef detta brukligt hos konungar, furstar eller andra förnäma män, hos hvilka följet, hus¬ folket, var militäriskt organiseradt. Det blef en skola för ungdomen, som önskade utmärka sig genom krigiska be¬ drifter. Följesmannen förband sig till sin herre genom en särskild trohetsförpliktelse, utförde i fredstid olika uppdrag i hans hus och kämpade i krig i närheten af hans person; han ansågs skyldig att med honom dela ljuft och ledt. Hans herre åter var skyldig att gifva honom skydd, under¬ håll och utrustning.! Rätten att hålla ett följe var ej företrädesrätt hos någon, men det är klart att till någon högre utveckling, någon genomförd organisation kunde det endast komma hos stormännen, i främsta rummet hos konungen. Först omkring den senares person vardt det till ett hof, hvars anseende och betydelse växte i kapp med konungens egen, och ur hvilket de högsta ämbetsmännen med tiden fram¬ gingo. Hird och hus- Äfven i norden förekom en sådan institution. Man karlar. känner i Danmark en s. k. tinglid, i Norge en hird, at hvilka den senare längre fram fick en i detaljer genomförd organisation. > Bådas medlemmar kallades i öfrigt med ! Beowulfsångerna gifva en liflig föreställning om följets egenart. ? Jfr redogörelsen hos H. Hildebrand, Sveriges Medeltid, II, s. 148—154.