Sida 87
& 11. Kyrkan. 53 En annan källa till lags bildande tillkom med tiden Konungens i komwmgens rätt att befalla och äska lydnad, hans skyldig- lagstiftning. het att styrka lag och vårda frid, hans ställning i allmän. het, sedan landskapen växt ibop till ett rike. Landskaps¬ lagarna tillhöra partikularismens tid, och deras synkrets är i allmänhet bestämd af landskapsgränsen. De nya uppgifter, som efter rikets enande framställde sig, gingo ut öfver hvarje enskildt landskaps kompetens. De kunde därför endast tagas om hand af representanten för riksen¬ heten, konungen, men det skedde dock i samråd med de förnämsta männen i riket. Var det fråga om ändring i själfva landsrätten, är det klart, att folkets samtycke var erforderligt eller att förändringarna föreslogos på tinget. Lik¬ som den kungliga domsrätten utöfvades den kungliga lag¬ stiftningen ännu landskapsvis. Var det fråga om nya för landskapslagarna främmande förhållanden, hade konungen friare händer, men hans förordningars hälgd torde räckt jämt så långt som respekten för hans person. Den kungliga lagstiftningen framträdde emellertid i Sverige sent, egent¬ ligen först från och med senare hälften af 1200-talet. Dock omtalas en sådan verksamhet (i östgötalagen liksom i upplandslagen) för Erik den helige, konung Knut (sanno¬ likt Knut Eriksson), en annan konung Erik (sannolikt Erik Eriksson). Birger jarls verksamhet på detta område torde hufvudsakligen höra till tiden efter 1250. Tack vare martyrskapet och traditionerna om hans regering framstod den förstnämnda konungen för senare generationer såsom typen för en kunglig lagstiftare, landslagens ursprung i de från folket utgångna landskapslagarna var glömdt, och sankt Erik konungs lag blet i svenska folkets ögon länge symbolen för en god och rättvis sådan. § Li. Kyrkan. Litteratur: H. Reuterdahl, Svenska kyrkans historia I, II. (1838—1850). A. D. Jörgensen, Den nordiske kirkes grundleggelse Enligt Fr. Läfflers mening skulle man här ha att göra med fragment ur en västgötalagsamling (Vitt. Hist. och Ant. Ak. Månadsblad 1879, s. 100).
