Sida 493
$ 55. Konungamakten. 459 än att hänvisa till Engelbrekts och Gustaf Vasas exem¬ pel, d. v. s. till upproret.! § 55. Konungamakten 1719 —1772. Litteratur: A. v. Fersen, Hist. skrifter (1867—72). E. Torell, Om konungens utnämningsrätt till ämbeten eul. 1720 års regerings¬ form. I (Ak. afh. 1876). Se för öfrigt föregående paragrafer. För konungadömet enligt gammalsvensk mening fanns under frihetstiden ej längre någon plats, men glansen af dess namn sökte riksfäderna bevara åt det af dem upp¬ rättade ständerväldet; härtill inskränktes ock betydelsen at försäkringen i regeringsformernas ingress, att ständernas endaste ändamål bland annat varit, att K. Maj:t måtte oförkränkt bibehållas vid sin »höghet>. Ändamålet hade i verkligheten varit ett annat, nämligen att lagbinda konunga¬ dömet, och däri trodde man sig icke kunna gå för långt. Härom vittnade den ängsliga omsorg, med hvilken stän¬ derna sökte förekomma icke blott ett nytt envälde utan hvarje äfven den minsta ökning i konungens makt. Re¬ genterna från Ulrika Eleonora till Gustaf III fingo i för¬ säkringarna? uttala sitt misshag och sin afsky för den s. k. suveräniteten, förklara den för tronen förlustig och en rikets fiende, som försökte göra sig enväldig, och den af undersåtarne, som umgicks med sådana stämplingar, för en fäderneslandets argaste förrädare; det utsträcktes 1751 till den, som försökte rubba rikets fundamentallagar eller gåfve anledning därtill.? Ingen fick tillträda något ämbete, som ej afsvor envåldsregementet (den s. k. suveränitets¬ eden; jfr valakterna). Uti riksdagsfullmakterna (RO. § 9) inrycktes ett förbud att inlata sig i några rådslag till änd¬ ring af regeringssättet eller deltaga i något beslut mot detsamma, »eftersom allt sådant ändå ogillt och kraftlöst nu och i framtiden vara skall», och i undersåtarnes tro¬ och huldhetsed tillades löftet att på intet sätt söka införa ' Se En Ärlig Svensk på flera ställen. 2 1719 § 6; 1720 § 7; 1751 § 6. 3 Jfr tilligget i KF. 1751 § 6. Konungens ställning. Försiktighets¬ mått mot en¬ väldet.