Sida 84
Lagstiftning. 50 Från äldsta tider till midten af 1200-talet. bevarade kungliga dombrefven angå kyrkan, alltså en för den gamla rättsförfattningen främmande institution. Det är också otvifvelaktigt att kyrkan utöfvat ett betydande inflytande på föreställningarna om den kungliga doms¬ rättens behörighet. Om konungarna ända tillbaka till Olof Skötkonung förefinnas i öfrigt uppgifter, men först från 1200-talet, som häntyda på utöfvande af domsrätt eller åtminstone af straffrätt.! Den fullständiga utvecklingen till¬ hör emellertid senare hälften af nämnda århundrade § 10. Lagstiftningen och lagarna. Litteratur: Schlyter, Om Sveriges äldsta indelning i land¬ skap och landskapslagarnas uppkomst (Jurid. Afh. I] 1879). Schlyter, Allmänna a aae rörande våra äldsta lagar (ibidem). R. Teng¬ berg, Den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige (1875). K. Maurer, Udsigt over de nordgermaniske retskilders historie (1878, bil. till Norsk Hist Tidskr.). L. F. Leffler, Hedniska edsformulir i den äldre vastgétalagen (Ant. Tidskr. V, 1878). Leffler, Den fornsvenska hednalagen (Vitt. Hist. och Ant. Akad. Månadsblad 1879, s. 100). E. H. Lind, Om rim och varslamningar i de svenska landskapslagarna (Ups. univ. årsskrift 1881). Grundriss der germanischen Philologie II, 2, s. 82—103 (1889). Lagstiftningen utgick i Sverige, liksom annorstiides i den germaniska världen, från folket sjalft, och s& var ännu förhållandet här, när i andra länder konungamakten redan i århundraden utöfvat inflytande eller till och med afgörande ingripit i densamma. Utan störande rubbningar utifrån fortgick utvecklingen af rättsväsendet, och det var först kristendomens införande, som i detsamma gjorde några mera ingripande förändringar. Också hade man här för¬ stått att för rättens bevarande och utvecklande förvärfva sig lagfarna biträden, utgångna ur böndernas egen krets, uti lagmännen, hvilka på detta område fingo en betydelse och en uppgift, hvartill knappt något motstycke inom de germaniska samhällena kan uppvisas. De hade att »göra lagen», och traditionen visste att i Lum och Viger spa om¬ ' Karlsson, anf. arb. s. 5; Lehmann, Der Kénigsfriede, s. 29, 30. Jfr konungalaingden vid VGL. om Anund Jakob, att han »var rivar i refstum sinum at brennze hus manne». :
