Sida 630
1809 års grundlag sti ft¬ ning i allmän¬ het. 596 Det konstitutionella statsskicket efter 1809. § 66. Konung och riksdag. Litteratur: Minnen ur Sveriges nyare historia saml. och utg. af B. v. Schinkel V—XII med bihang. Jfr i öfrigt Anteckningar och Minnen af Engeström, Fåhr&eus, Palmstierna, De Geer m. fl. K. Key-Aberg, Om konunga- och tronföljareval (Ak. afh. 1888). 0. Berger, Om arfsrätten till Sveriges och Norges riken (Ak. afh. 1877). O. Varenius, Om riksférestandarskap (Ak. afh. 1891). O. G. Blom, Det sv. statsridets organisation 1809—40 (Ak. afh. 1881). H. Blom¬ berg, Om Sveriges hégsta domstols statsrattsl. stallning och betydelse (1880). G. Thulin, Om konungens ekonomiska lagstiftning I (Ak. afh. 1890). K. G. Landgren, Om konungens sanktionsratt vid fér¬ andr. eller upphafv. af statens ord. inkomster (Ak. afh. 1890). 0. Alin, K. Maj:ts rätt i fråga om dispositionen af eee arna på de fasta anslagen inom riksstatens hufvudtitlar (VHAAH. XXXII). Alin, Om K. Maj:ts rätt i fråga om nedsättning af tullbevillningsafgifter (1890). Naumann, Sveriges statsförfattningsrätt II (1880); jfr H. L. Rydin, Svenska riksdagen II, 1 (1878). Frihetstidens statsmän hade älskat att tala om jäm¬ vikten uti Sveriges dåvarande författning, och beräknin¬ garna befunnos så illa gjorda, att det hela tog öfverbalan¬ sen; de trodde sig ha uppfunnit ett sinnrikt kontrollsystem med väl afvägda vikter, och det befanns vara alltför ab¬ strakt för att kunna arbeta väl. Balansen består däruti, kunde i stället en uppriktig man en gång yttra, att folket är maktägande och att ej alltid samma personer uppkomma till riksdagen.! Förhållandet vändes fullkomligt om under Gustaf III:s tid under ett försök att väcka till lif 1600¬ talets föråldrade politiska former. Men under inflytande af dessa motsatser, som aflöste hvarandra, mognade hos många en ny politisk åskådning, hvartill i sin mån den franska upplysningslitteraturen och studiet af Englands samhällsskick bidrogo.? I frihetstidens början hade man sökt jämvikten i ett rätt förhållande mellan konung, råd och ständer, men under utvecklingens gång trängdes rådet undan som själfständig faktor, så att konung och ständer kvarstodo som de två hufvudparterna. 1809 sökte man jämvikten i det rätta förhållandet mellan styrande, dömande ! Pechlin 1769. 2? Något öfvervägande inflytande ägde dock icke dessa faktorer; jfr ofvan $ 57 och Kjellén i Hist. Tidskr. 1893.
