Sida 57
$ 5. Samhällsklasserna. a3 § 5. Samhiillsklasserna. Litteratur: A. E. Kriksen, Om treldom hos Skandinaverne (Nord. Univ. Tidskr. 1861—62). R.Tengberg,Om den Aldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige s. 30—40. N. Héjer, Norsk mationell historieskrifning I (Hist. Tidskr. 1886). H. Hildebrand, Sveriges Medeltid I, kap. 2; II, kap. 2. Det svenska folket, liksom alla andra germaniska folk, bestod vid den historiska tidens början af tvenne stora sam¬ hällsklasser, de fria och de mer eller mindre ofria. Där¬ emot kände ej de svenska lagarna en sådan rättslig gra¬ dation af friheten, som betecknad med olika hög mansbot förekom hos norrmän, anglosachser och andra germa¬ niska stammar, men visserligen voro icke därför alla fria hvarandra likställda. Hufvudvillkoret för åtnjutande af samhällets skydd och för utöfvande af medborgerliga rät¬ tigheter var ursprungligen att vara bofast och tillhöra en ätt, att vara ättboren, eller att ha upptagits i en sådan, att vara ättledd. Den vanliga beteckningen för den frie mannen var fräls;! såsom berättigad att bära vapen och skyldig att tillhöra hären kallades han folkfrdls. Han hade rättsskydd, manhelgd, ägde vittna och aflägga ed, kunde företaga rättsgiltiga handlingar samt hade rätt och plikt att deltaga i häradets och landskapets offentliga lif. Närmast aftse väl landskapslagarna, när de tala om de fria männen, ägarne af arfvejord, de s. k. odalbönderna, men det förekom äfven en i antal växande klass af fria, som icke hade full äganderätt till sin jord eller som brukade andras jord, allmdnningskarlar (enl. VGL.) och landbor.* ! På landskapslagarnas språk betecknar fräls man utan undantag den frie bonden, ofräls den ofrie, trälen. Först i svealagarna fram¬ träder någon gång uttrycket tjäna frälst om den adliga vapen¬ tjänsten, liksom frälsis jord uti senare mening i tilläggen till VGL. 2? Enligt den yngre VGL. (KB., 7) räknades allmänningskarlen till bönderna, ej till landbor. Enligt UL. (KgB., 10: 2) skulle den vara bonde, som »skipvist ok spann&e male orker giöre» (mot¬ sats: »leghudreenger»). Landborna, hvilkas antal alltjämt ökades, torde under äldre tider ej ha varit synnerligt talrika. Sannolikt rekryterades klassen ur de frigifnas led, och först när frälseegen¬ domen började ökas, fick den någon social betydelse. De fria.
