Sida 52
Städer. 18 Från äldsta tider till midten af 1200-talet. land 1 (Östergötland, Småland, sannolikt äfven Västergöt¬ land). Om uppkomsten af denna konungens rätt känner man ingenting; för svealagarna synes densamma vara okänd. Man har däri velat se ett bland resultaten af göta¬ landskapens underkufvande genom sveakonungen.? Städer omtalas redan i några af de äldsta källorna till Sveriges historia (Rimbert, Adam af Bremen), så t. ex. Birka och Skara (civitas magna gothorum»). Sadana sam¬ hällen uppkommo på naturlig väg på orter, där af en eller annan anledning en större mängd människor för längre eller kortare tid samlade sig. Så skedde vid offer¬ ställen (t. ex. Uppsala, Sigtuna), vid tingsplatser (såsom Linköping vid Ljongating), vid marknads- eller handels¬ platser (såsom Birka, Kalmar, Lödöse, Visby). De voro sålunda i allmänhet köpingar. Uti rättsligt hänseende ha de tydligen under denna period icke hunnit skilja sig från landsbygden. De lydde ännu under landsrätt. & 4. Ätten och familjen. Litteratur: C. J. Schlyter, Stycken hörande till läran om äktenskapet enl. Sveriges äldre och nyare lagar (Jurid. afh. I, 1836). Schlyter, Om den s. k. Värends härads arfsrätt (Jur. afhandl. II, s. 173). Anteckningar efter prof. E. V. Nordlings föreläsningar öfver ärfda¬ balken (1872, behandl. arfs- och testamentsrätt samt förmynderskap efter de gamla lagarna). H. Hildebrand, Sveriges medeltid I, kap. 3 (1879). R. Kjellén, Om eriksgatan, Bih. I (1889). Land och härad eller hundare beredde sina invånare frid och rättsskydd, voro rätts- och fridssamfund, men indi¬ videns rättsliga ställning berodde i forna tider på att till¬ höra ej blott ett sådant samhälle utan äfven en ätt, att vara »ättad> Ätten bildade ett rent personligt samhälle, ' Af lagarna innehåller endast ÖGL., ES. 1: 2 en antydan härpå: »Nu vill kununger almänning sälia> o. s. v. Jfr för öfr. Styffe, Fram¬ ställning af de s. k. grundregalernas uppkomst och tillämpn. i Sverige (Vitt. Hist. och Ant. Akad. Handl. XXIV). 2H. Hildebrand. Sv. folket under hednatiden, s. 128. Fahl¬ beck (anf. upps. i Hist. Tidskr. 1884) bestrider detta afgjordt men har själf ingen förklaring att gifva.
