Sida 77
§ 8. Rådet. 43 tjänst till häst; dessutom var folket skyldigt att med ko¬ nungen värja landet. Senare nedskrifna lagar behandlade denna skyldighet, för så vidt den angick sjökrig, under namnet ledung. Bestämmelserna därom gå tvifvelsutan i sitt ursprung tillbaka till denna period.! Kustlandskapen — och på grund af den tidens större vattenfarleder kunde därtill räknas större delen af södra och mellersta Sverige — voro skyldiga att utrusta skepp, krigare och roddare och hade för detta ändamål underkastats särskilda indel¬ ningar i skepp eller skeppslag, hamnor och åror. Kust¬ trakten från Uppland ned till Östergötland kallades af denna anledning Roden. Mera härom i Andra boken (8 20). $ 8. Konungens råd och konungens samtal (herredagar). Litteratur: O. Alin, Bidrag till Svenska rådets historia under medeltiden I (Ak. afh. 1872). H. Hildebrand, Sveriges Medeltid Il, s. 51 ff. Någon gemensam representation för hela riket kände ej den äldsta svenska författningen till. Det har länge sedan visats, huru Upplandens allshärjarting icke var något riksting utan endast ett landsting, liksom allra göta ting i Västergötland. Riksenheten var så litet erkänd, att konungen synes ha kommit i åtnjutande åtminstone af vissa sina rättigheter, endast när han personligen var närvarande i det landskap, det var fråga om.? Men:när striderna om kungavalet i midten af 1100-talet upphörde och riksenheten vunnit seger, visserligen icke den sista eller afgörande, öfver provinsialismen, finner man också nya organ för den förra. Utom riksjarlen, utom de nya stånden, framträdde äfven början till ett slags representation, dels i trängre, dels i vidare former, till rådet och herredagen. Kyrkoorganisationen hade ursprungligen måst ansluta sig till landskapsförfattningen, men under ständiga påtryck¬ ningar från Rom började prästerskapet mer och mer af¬ söndra sig från det världsliga samhället och sluta sig ihop ! Jfr H. Hildebrand, Sveriges Medeltid, I sid. 256 ff. ? Jfr ÖGL., RB.,3: 2 i fråga om böter.
