Sida 476
1719 års ständer. 442 Det konstitutionella statsskickets brytningstid. ordningen för adeln och valordnmingarna för de ofrälse stånden se längre fram $ 62. Om försöken i öfrigt att förbättra regeringslagarna, se § 57. § 54. Rikets ständer 1718—1772. Litteratur: Riksdagsmannarätt till dess grund och beskaffen¬ het föreställd (1747). En Arlig Svensk (1756). Svea rikes styrelse efter grundlagarne (1768). Geijer, Teckning af frihetstiden (1835). N. Tengberg, Om kejs. Catharina II:s åsyftade stora nord. allians (Ak. afh. 1863). Tengberg, Om frihetstiden (1867). Tengberg, K. Gustaf III:s första regeringsår (1871). A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien XXX—XLVI. C. G. Malmström, Frihetstidens pol. historia I—VI. C. G. Malmström, Om ämbetsmännens ställning till riksdagen under frihetstiden (Sm. skrifter). Ur de naturliga verksamhetsgrupperna inom nationen, större och mindre jordbrukare, köpmän och handtverkare, kyrkans och den andliga odlingens målsmän, hade rege¬ ringen till riksdagarna kallat ombud, närmast för stats¬ intressenas tillgodoseende, och sålunda ur de särskilda stån¬ den utbildat rikets ständer. Den låga ståndpunkten i ekonomiskt och andligt hänseende inom det svenska sam¬ bället gjorde från början af nyare tiden konungamakten länge till medelpunkt och ledare för hela den inre och ytire utvecklingen; också kom den att ofta göra statsin¬ tresset hänsynslöst gällande. En opposition däremot hade tidigt framträdt inom det högst utvecklade af stånden eller adeln. Rådsaristokratien hade redan vid 1500-talets slut börjat häfda de enskilda intressena mot vasakonungadömet på ett sätt, som delvis åtminstone var berättigadt. Sexton¬ hundratalets ständer öfvertogo denna opposition som ett arf och fortsatte den, tills inbördes söndring dem emellan åt konungen såsom skiljedomare gaf oinskränkt makt. men 1600-talets konungadöme hade fallit med Karl XII. Riksfäderna af 1719 upptogo då och gjorde till sina alla yrkanden på ständers rätt, som under det gångna århund¬ radet tid efter annan försports. Anspråken från 1634 och 1644, närmast framsprungna ur råds- och adelskretsar, delvis ock från 1650 gjorde de tre högre stånden samfäldt gällande och bragte dem till seger. Grundsatsen i 1634
