Sida 601
Visa ...
till minne af de gutar, som föllo i striden med danskarna d. 27 Juli 1361. Derbredvrid ligger Nya begrafningsplatsen (invigd 1830) med grafkapell (1869). Norr ut ligger lekplatsen Tröborg (Trojeborg), en märkvärdig cirkelrund stensättning, samt ej långt derifrån Galgberget med stadens månghundraåriga afrättningsplats (en galge af tre stenpelare inom ringmur). Längre ut ligger Snäckgärdshagen med vackert läge samt en plats för fester och folklekar.
V. stads historia går tillbaka till den gråa forntiden. Såsom namnet (af Fornnord. vi, offerställe) antyder, var V. i heden tid ett offerställe. Omkring midten af 1000-talet anses platsen hafva blifvit af betydenhet såsom handelsstad, och till följd af sitt läge blef den snart medelpunkten för den lifliga handelsförbindelsen mellan å ena sidan norra och vestra Europa, å den andra Ryssland och Orienten. »Sannolikt var det under medverkan af tyska sjöfarande och köpmän, som stadssamhället grundades; länge bestod staden af tvenne särskilda korporationer, en gotländsk och en tysk, och de sammansmälte blott på det vilkor, att hälften af magistraten skulle tillhöra hvardera nationen» (Styffe). I Novgorod hade Gotlands, i första rummet V:s, köpmän ett faktori, »Gotenhof» (se d. o.), öfver hvilket Gotlands prostar och domare hade dispositionen, men som efter midten af 1300-talet uthyrdes åt de livländska städerna. Såsom en rik och mäktig republik intog staden en mycket framstående plats inom hanseförbundet. Den slog eget mynt (»gutniska penningar»); dess borgare stiftade sjelfva sina lagar (i midten af 1300-talet fanns en på tyska, genom konung Magnus Erikssons tillskyndelse tillkommen Visby stadslag), och dess sjörätt blef äfven i andra land antagen till efterrättelse. V:s storhetstid som handelsstad var 1100-talet, men äfven under 1200-talet stod det i blomstring. Der funnos då 3 kloster: Gråbrödraklostret, stiftadt 1233, med kyrkan S:t Katarina, Svartbrödraklostret, stiftadt före 1245, med kyrkan S:t Nikolaus, och Solberga (se d. o.) nunnekloster af cisterciens- l. bernhardinorden, som nyttjade kyrkan S:t Jakob, 11 församlingskyrkor, bland dem 4 för utländska köpmän (S:t Maria för de tyske, ryska kyrkan för de ryske, S:t Gertrud för de nederländske och S:t Jakob för de livländske köpmännen), vidare ett Helgeandshus med kyrka (Helgeandskyrkan) och. på norra sidan om stadsmuren, Sankt Görans hospital, med kyrka. Handelsvägarnas förändrade riktning till följd af korstågen och Rysslands eröfring genom tatarerna samt Lybecks uppblomstring hade redan minskat V:s betydelse såsom handelscentrum, då konung Valdemar Atterdag d. 27 Juli 1361, efter att utanför Söderport hafva slagit Gotlandsbönderna, tvang stadens innevånare till dagtingan och erläggandet af en dryg brandskatt. Att staden öfverlemnades åt en ohygglig plundring samt att kyrkor och kloster nedbrändes är ogrundadt. Att datera »V:s fall» år 1361 är öfverdrifvet. Det fortfor länge efteråt att betraktas såsom hufvudort för en af hanseförbundets tredjedelar. Men att V. blef en krigsskådeplats (efter Visborgs anläggning) under den allmänna oron i Norden och särskildt att Erik af Pommern så länge (1437--49) vistades på Gotland var särdeles förderfligt för V:s handel, och icke långt derefter utträdde staden faktiskt ur hanseförbundet (V. kallades 1470 sista gången till hansedag). Under 1500-talet, i synnerhet efter lybeckarnas öfverfall pingstdagen 1525, då norra delen af V. med flere af dess kyrkor brändes, sjönk staden i allt djupare förfall. (Om V:s historia jfr för öfrigt Gotland, sp. 1397.) Staden blef till stor del öde, templen föllo i ruiner, hamnen igenvallades, och äfven sedan fredligare tider inträdt och Gotland 1645 blifvit en oomtvistad svensk provins samt V. 1647 erhållit stapelstadsrätt, förblef V. en fattig och obetydlig ort. Det började under 1700-talet långsamt resa sig ur sitt förfall, och småningom har utvecklingen fortgått under 19:de årh. Staden fick 1854 nederlagsoch 1879 transitoupplagsrätt. I flere hänseenden står det nuvarande V. i tacksamhetsskuld hos sällskapet D. B. W. (»De badande vännerna»), stiftadt 1814, hvilket verkat för folkupplysning och välgörenhet, stiftat den första sparbanken på ön (1830) och anlagt (1855--56) den ofvannämnda trädgården. Utom den i art. Gotland (sp. 1400) nämnda literatur må här påpekas Strelow: »Cronica Guthilandorum» (1633), »Gotland och Visby i taflor» (20 litografier efter teckn. af P. A. Säve, med text af C. J. Bergman; 1856--58), »Wisby. 30 bilder af K. Romin, med kortfattad text af C. J. Bergman» (1891), »Visby och dess minnesmärken af H. Hildebrand, med teckningar af R. Haglund» (1892, under utgifning) samt G. Lindström: »Anteckningar om Gotlands medeltid» (I, 1892) och »Die rathslinie von Wisby» (Lyb. 1893). En god ledning för besökare af V. lemnar C. J. Bergman: »Visby. Korta anteckningar» (2:dra uppl. 1892).
Visby landsförsamling, i Gotlands län, delad å Norra och Södra häraden, med 1,085 har, 139 innev., i det förra och 423 har, 60 innev. i det senare, tillsammans 1,508 har, 199 innev. (1892). Annex till Visby stad, Visby stift, Norra kontraktet.
Visby stift omfattar ön Gotland, med kringliggande småöar (Fårö, Sandö o. s. v.). Gotland hörde ursprungligen till Linköpings stift, men skildes derifrån 1570 och fick 1572 sin egen stiftschef, som bar titeln superintendent intill 1772, då stiftet, eller superintendentian, blef biskopsdöme. Stiftet omfattar de 3 kontrakten (»tredingarna») Norra, Medeloch Södra kontraktet. Pastoraten äro 44, omfattande 93 församlingar. Af dessa pastorat äro 3 regala, 39 konsistoriella och 2 prebenden. Arealen utgör 3,158,4 qvkm. folkmängden 51,074 pers. (1892).
Viscaria, M. Se Tjärblomster.
Viscaya. Se Biscaya.
Viscera, Lat Se Inelfvor.
Vischer [fi'-], tysk konstnärsslägt. -- 1. Her-mann V., bronsgjutare i Nürnberg, lefde kring midten af 1400-talet och utförde 1457 för stadskyrkan i Wittenberg ett dopbäcken med apostlafigurer, i hvilket arbete han visar sig hafva varit en bland de siste anhängarna af den då nära utlefvade medeltidsstilen. -- 2. Peter V., bronsgjutare i Nürnberg, den förres son, var
Källa: Project Runeberg ·
