Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

II. Baktårna nästan utan simhud. Ofvan olivgrön med ett gult streck längs ryggens midtlinje, under hvit med mörka fläckar. Längd 7 cm.

3. Stinkpaddan, B. calamita (se pl. 2).

Alla äro till sitt lefnadssätt nattliga och träffas om dagen endast undantagsvis utanför sina kryphål. I sina rörelser äro de långsamma och otympliga; på grund af bakbenens korthet hoppa de endast med svårighet, men springa ofta rätt snabbt; de simma dåligt. Deras föda utgöres af åtskilliga för människan skadliga djur: maskar, snäckor, insekter och smärre ryggradsdjur. Som de behöfva stor mängd näring, blifva de nyttiga genom att utrota dessa djur. Likväl hafva de i alla tider varit utsatta för ifrig förföljelse från människans sida till följd af dennas okunnighet och afsky för paddornas föga tilltalande yttre egenskaper. Om hösten gömma de sig i något hål eller gräfva ned sig i marken för att öfvervintra. Äggen läggas i strängar, och vid parningen fattar hannen sin hona om bröstet, hvarvid han sätter sina framfötter i hennes axelhålor. Vanliga paddan förekommer allmänt i södra och mellersta Sverige, sparsammare längre åt norr och för resten i större delen af Europa samt i mellersta Asien och norra Afrika. Den vistas företrädesvis på fuktiga och skuggiga ställen, där den lätt kan dölja sig. Parningen sker i Sverige i april eller början af maj. Hannen, som är mindre än honan, låter under fortplantningstiden höra ett läte, mindre sorlande än grodans. Larverna äro jämförda med grodornas små; utvecklingen försiggår mycket långsamt, och djuret blir ej fortplantningsskickligt förrän i sitt femte år. Man har påstått, att den vanliga paddan, då den tömmer sin urinblåsa, utsvettas en giftig vätska, som i ladugårdar orsakar sjukdom hos nötkreatur o. s. v. Detta är dock lika osant som den uppgiften, att den, inmurad i byggnader o. d., utan tillgång på föda, skulle kunna uthärda under årtionden. Grönfläckiga paddan förekommer i Europa (utom Spanien, Frankrike och Storbritannien) samt mellersta Asien. Den är allmän i sydligaste Sverige och Bohus län. Den eger rätt stor förmåga af färgförändring samt hoppar bättre än vanliga paddan. Stinkpaddan har ungefär samma allmänna utbredning som vanliga paddan; hos oss finnes den dock endast i Skåne och Halland. Den uppehåller sig med förkärlek i sandiga trakter. Den hoppar aldrig som andra paddor, utan springer på alla fyra och detta nästan lika snabbt som en råtta; äfven eger den större klätterförmåga än de andra paddorna. Då den oroas, gifver den ifrån sig en vidrig stank, som lär kunna förorsaka hufvudvärk och kräkning. Till detta släkte hör likaledes en af de största bland alla nu lefvande stjärtlösa amfibier, näml. agan, B. marinus, som blir omkr. 16 cm. lång och är hemma i mellersta och södra Amerika. Denna art låter höra ett mycket starkt läte.

Hos fam. Hylidæ, löfgrodorna, äro käkar (utom underkäken) och gom tandbärande; refben saknas; trumhinnan är tydlig; bakbenen betydligt längre än frambenen; tårna försedda med runda häftskifvor och hos flera arter förenade genom simhud. Häftskifvorna sätta dessa groddjur i stånd att fasthålla sig på glatta ytor; och detta sker ej, som tidigare antagits, därigenom att ett lufttomt rum åstadkommes, utan därigenom, att ett tunt vätskelager bildas. Äfven de små vårtor, som finnas å kroppens buksida, bidraga genom den vätska, de afsöndra, att fästa djuret vid blad, trädstammar m. m., då det trycker sig mot dessa. Alla löfgrodor hafva en mer eller mindre stark röst, som förstärkes genom en eller ett par strupsäckar. Familjen, som räknar omkr. 150 arter, är kosmopolitisk, förekommer dock ej i Afrika, men till största mängden i Amerika. Med undantag af parningstiden, som lockar äfven flertalet löfgrodor ned i vattnet, och vintern, som tvingar dem att söka sin tillflykt i gyttja, under stenar, under trädens bark och andra för köld eller uttorkande värme mera otillgängliga ställen, tillbringa de sitt lif i träden, där de jaga insekter. Så olikartad deras färg än är, så liknar den löfvens, på hvilka de bo; den afpassar sig troget efter sin omgifning, enär sannolikt alla arter ega förmågan att förändra kroppsfärgen t. o. m. i vida högre grad än den beryktade kameleonten. -- I Europa företrädes denna familj af en art, vanliga löfgrodan, Hyla viridis; i Sverige finnes den endast i södra och östra Skåne. Den är ofvan gräsgrön med ett svart, ofta gulkantadt streck på sidorna, under hvit. Hannen har brun strupe, som kan blåsas upp till en stor boll; kroppslängden stiger till 4 cm. I anseende till det egendomliga lefnadssättet i trädens kronor får man sällan se denna groda. Den hoppar med stor skicklighet från blad till blad. Under parningstiden, som i Sverige infaller i april eller början af maj, skriker den fullvuxne hannen flitigt, men äfven under sommaren låter han höra sitt klingande läte. I fångenskap kan löfgrodan uthärda flera år. -- Inom denna familj finnas flera exempel på en från det vanliga och ursprungliga förhållandet afvikande yngelvård. Hos den sydamerikanska Hyla goeldii komma äggen att ligga på moderdjurets rygg, å ryggens sidor fasthållna genom ett hudveck. En vidare utveckling af detta förhållande anträffa vi hos en annan sydamerikansk form, punggrodan, Nototrema marsupiatum; här har på honans rygg utbildats en bakåt mynnande ficklik hudsäck, i hvilken äggen undergå åtminstone en del af sin förvandling. Hos andra arter fästas äggen på trädens blad. En löfgrodorna närstående form, antillgrodan, Hylodes martinicensis, hvars hem är några af de västindiska öarna, parar sig ej i vatten, utan på land, och äggen läggas på blad. I äggen, som äro jämförelsevis stora, utveckla sig djuren fullständigt, utan att där bildas vare sig gälar eller gälspringor; däremot är fostret försedt med en stor, med rikliga blodkärl utrustad stjärt, som torde tjänstgöra som andedräktsorgan under vistelsen inom ägget. Efter 21 dygn är äggulan förtärd, och djuret framkommer ur ägget som nästan fullbildad groda. Här föreligger således ett exempel på en förkortad utveckling, utgörande en afpassning till lifvet på land.

Fam. Ranidæ, egentliga grodor, utmärka sig därigenom, att skuldergördelns undre delar ej öfverlagra hvarandra (såsom hos flertalet af de föregående), utan stöta tillsammans med sina kanter å buksidan; att korsbenskotornas tvärutskott äro cylindriska samt mellan- och öfverkäken äfvensom gommen bära tänder. Öfver 270 arter äro kända. De äro kosmopolitiska, saknas dock i Australien, och i Syd-Amerika förekomma endast några få arter. Rana, grodsläktet, det enda i Europa förekommande släktet, har en glatt, endast delvis