Ord och Bild: 1894

6o FRANCOIS COPPÉE.

gier med »Storhärtiginnans» och »Sköna Helenas» refränger i öronen göra en så snabb resa till idealets höjder verkade på det blaseradt vällustiga Paris som ett friskt bad. Den rådande korruptionen njöt af att se oskuldens seger öfver lasten. Den igenkände sin saknad, sin ånger och sina förhoppningar i Silvias snyftning, och liksom denna funnit, att hon ännu kunde älska, fann parispubliken med lättnad, att den ännu kunde gråta.»

En annan minnestecknare, Robert de Bonnières, skrifver: »det var en åska af applåder.» Societetens stjärnor, generalerna, bankirerna, kammarherrarna, alla gräto. »Le passant» framkallade ett formligt rus. Tidningarna omtalade, att Francois Coppée bodde i Montmartre och att han älskade sin mor. Man spelade hans pjes på alla teatrar och vid alla Europas hof. Och om en ung man händelsevis gjort hans bekantskap, blef denne genast en eftersökt och till middagar inviterad person.

Francois Coppée fann en tid efteråt denna första seger dyrköpt nog. Den lycklige författaren till »Le passant» gjorde ej lika mycken lycka med nyare försök. Ett visst erkännande förnekade man honom ej, men oftast slöt berömmet med ett entusiastiskt: »men Le passant! Åh, Le passant!» Och denna entusiasm fick till sist en nästan hånande klang i Coppées öron.

Men så kom »Severo Torelli», mäktig och allt eröfrande, och man gjorde ej längre några jämförelser.

Utrymmet tillåter oss ej att här vidare följa Francois Coppées triumfväg på den litterära banan. Han har varit produktiv som få. Antalet af hans arbeten hafva liksom hans år hunnit öfver femtiotalet; han är äfven erkänd och beundrad som få, och han har nått den värdighet en fransk skriftställare sätter högst af alla, att blifva medlem af franska akademien, som han tillhört sedan den 18 december 1884.

Vida känd som skald låter han äfven genom egna, ofta oförbehållsamma offentliga yttranden ana, hvad han är som människa och karakter. Med en hand full af dessa yttranden vilja vi uppkasta en flyktig skiss.

Alltså: han är framför allt parisare, och han påstår, att en sann sådan måste älska Paris som sitt fosterland. En kritiker af hans litterära verksamhet har sagt, att han upp-

funnit ett alldeles nytt diktslag: Parispoesi. Men han är äfven i öfrigt varm patriot: »medan jag väntar på nationernas förbrödring, hvilken ej torde inträffa i morgon, bjuder jag till att vara så god fransman som möjligt». — Han älskar armén, och då han möter paraderna, följer han dem gärna ett godt stycke på väg. Det är lätt att tänka, med hvilka känslor han, innesluten i Paris, afvaktade utgången af dess belägring, att han, vid underrättelsen om att allt var förloradt, kom hem »blind af tårar och nedböjd af förödmjukelse» och att han »den natten för första gången lärde förstå, hvad förtviflan vill säga.»

Ingenting kan heller komma honom att glömma den skymf mot hans land, som reste den af franska kanoner uppförda segerpelaren i Thiergarten med sin högt sväfvande gyllene segergudinna. Ofta och bittert ljuder också Coppées rop efter re-vanche, medan han i nästa minut vemodigt utbrister: »Är det väl jag, som begär mödrarnas tårar för att tvätta smutsen från en fana?»

Men är han patriot, så är han däremot allt annat än politiker, och han slutar svaret på en förfrågan huru han skulle svara, om han i likhet med Zola blefve erbjuden en politisk kandidatur, med följande ord: »Jag deputerad! Jag som oaktadt lifvets slitningar ännu bibehållit något spår af känsla i mitt hjärta, som ännu ibland kan låta en ädel harm behärska mig, jag skulle dränka mig i flödet af politikens saliv, sälla mig till alla dessa stor-skräflare och skrymtare? Aldrig i lifvet!» Han går så långt, att han finner det nyttigare att göda ett svin än att störta en ministär, och fastän han finner det vara ett syperbt skådespel att se en minister från tribunen afskaka sig minoritetens ovilja, ser han med oändligt mycket större nöje en hund befria sig från sina loppor.

Djurvän är han i lika hög grad som filantrop. Omgifven af kattor och hundar lefver han i det hem, som han nu bebott i öfver tjugo år, och som han med den trohet, hvilken är ett af hufvuddragen i hans karakter, lika litet skulle kunna förmå sig att lämna som en man af ära att svika sitt ord. Djuren, säger han, trösta honom öfver människornas falskhet, och han beklagar uppriktigt, att det ej finnes elefanter och giraffer, som passa att ha i rum.