Ord och Bild: 1894

gerhard munthes dekorativa målningar.

179

svarta växa på den sida af trädet, där ondskans drake gnager på roten, men icke •dess mindre är den svarta frukten den käraste. Det är för att njuta af den, som kvinnorna smugit sig ut i natten, den ena griper girigt om ett »svart äpple», den andra svingar sig just öfver från de föraktade röda till den sköna, tunga gren, på hvilken ondskans frukter locka. Och de smaka ej frukten för första gången, ty trolöshetens skatfjädrar ha redan vuxit fram på skuldror och ben, och deras steg äro bevingade. Bilden är en dikt om kvinna •och synd.

I det hela äro dessa sagostämningar ursprungligt nordiska till karakteren. I Helhästen, där den fege, som lämnat striden med en pil i ryggen, mottages vid helgrinden af dödsrikets fasor, har konstnären rent af hämtat ett ämne från den fornnordiska mytvärlden. Och i de flesta af bilderna är det nordisk natur och nordisk känslovärld, han diktat fram i skarpa, djärfva, hänsynslösa färger. Han kläder företrädesvis sina bilder i rödt och svart, i rödt och grönt, eller i ett sällsamt violett, som påminner om aftonrodnaden på ett åskmoln. Det är vikingalynne i dessa stridbara färgackord, hvilkas nordiska karakter bäst bevisas däraf, att de med förkärlek användas af både den norske och svenske bondmålaren. För öfrigt är det just i det östliga Norges — särskildt Halling-dalens -—• bondmåleri, som Munthe enligt eget erkännande fått första impulsen till sin nya genre. Blott undantagsvis väljer han ämnen, som äro något aflägsnade från den nordiska folkdiktningens och folkskildringens egen föreställningskrets, och där så sker, synes han påverkad af motsvariga rörelser i utlandet, ^f en poesi som belgaren Mæterlincks och en konst som Böcklins, hos hvilka bägge man utan svårighet upptäcker ett likartadt förhållande till folkfantasien.

Men jag har länge nog sysselsatt mig med konstnärens ställning till sitt ämne; det ligger en minst lika utpräglad egendomlighet i den stil, hvari han nedlägger sitt innehåll, och därför är det skäl att söka uppfatta och förstå den, så mycket mer som jag tror, att publiken i detta hänseende har en alldeles oriktig föreställning om konstnärens syften.

Det finnes ingen attityd, genom hvilken en konstnär i detta nu förmår att i

så hög grad reta sitt publikum som genom naivitetens. Det är nämligen så, att naiviteten är den enda egenskap publiken icke tilltror sig, och får den i sitt oberäkneliga hufvud den minsta misstanke, att konstnären för sin del gör anspråk därpå, så är han utan räddning förlorad. Och hans fall är så mycket djupare, som det här ej gäller den stora, stora publiken, hvilken tar på god tro hvad man gör eller säger, utan just den valda publik, som om hvar-dagarna oljar ihop enkla och osökta färgstycken efter natur eller modell, som gör en rundvandring på nationalmuseet två gånger i månaden och har frikort på alla ut-ställningspremièrer.

Den är så säker på, denna publik, att den ej är naiv, och den vill ej bli ansedd för naiv. Den tror också —- fanatiskt och oryggligt — att ingen modern kulturmänniska kan vara naiv. På sista tiden har man emellertid i dessa kretsar fått för sig, att det just är naivitet, som konstens och litteraturens nyaste nyhetsmakare sträfva efter, och man är fast besluten att ej låta dupera sig af några försök i den vägen, enär man ju på förhand är förvissad om deras omöjlighet. Och så har man uppfunnit det särdeles användbara slagordet artificiel naivitet, med hvilket man uttrycker sin uppfattning om hvad man tror vara den mänskliga förkonstlingens senaste utvecklingsform. Detta slagord har ungefär samma omfattande, obestämda och litet töckniga innebörd som det tidigare fin de siècle, hvilket numera börjar vara urmodigt och banalt och således endast kan användas i varietévisor och tidningskrönikor.

Liksom Werenskiold på sin tid beskylldes för att skatta åt tidens sträfvan efter artificiel naivitet, så är det nu Gerhard Munthes tur att bli utsatt för samma beskyllning, och beskyllningen träffar honom just för hans dekorativa sagostämningar.

Man fann, att han i dessa sagostämningar experimenterat sig fram till en ny stil, och då han i denna stil afstått från flere af de medel, med hvilka den under de senaste decennierna allenarådande stafflimålningen verkat, så var det ju tydligt, att han måste höra till naivitetssträfvarna, helst som han också valt sina ämnen ur en naiv och okultiverad föreställningskrets.

Tänk, om detta dock ej vore den rätta synpunktenl Kanske Munthe aldrig efter-