Ord och Bild: 1894

ett minne från gustaf ii adoi.fs likbegängelse.

571

golf, bord och stolar öfvertäcktes med pjuk, och i slottskyrkan breddes fint kläde öfver bänkar och på golfvet, där de furstliga personerna skulle taga plats. För det kungliga likets beklädande hade på änkedrottningens befallning hofskräddaren Friederich Beijer den 6 april (1633) uttagit svart gyllenduk, svart atlas till kanter, böxsäckar och foder under tröjan, holländskt lärft till strumpor, fyra dussin gullknappar till tröjan, gullband, svarta skrufsnören, silkesband till stöflarne, cani-fas, dvelk etc. Denna dräkt — och om en verklig dräkt, ej en svepning, är det här tydligen fråga — tyckes dock ej tillfredsställt änkedrottningen, ty redan den 18 juli fick Beijer förfärdiga en ny »Klädningh till Höglofligh i åminnelse H. S. M:tz Liek.» Med undantag af »svart slett sammet» till byxor samt »svart atlas snöre broderadhe till boxerna full bremmedhe» har samma slags materiel användts till denna dräkt som till den förra, och de då uttagna gullknapparne brukades här ånyo. Ännu en gång tyckes liket emellertid blifvit omklädt, ty i protokollet öfver gustavianska grafkorets öppnande den 24 november 1744 säges konungen vara svept i drap d'or med brokig botten och med en rad små emaljerade knappar tätt vid hvarandra fram på bröstet. Knapparne kunna väl vara de ursprungliga, men svårligen det brokiga guldtyget.

För att sätta på konungens hufvud inuti kistan hade i Hamburg förfärdigats en slät guldkrona utan stenar. Denna fann drottningen dock för enkel och förklarade sig i bref till Axel Oxenstierna vilja låta hämta ut rikskronan. Då emellertid regalierna ej fingo föras utom riket, strandade denna plan, och fast den ny-gjorda kronan förbättrades med drottningen tillhöriga pärlor, blef den troligen ej använd och följde åtminstone konungen ej i grafven, ty både drottning

och råd funno den omsider därtill otjänlig.

Öfver liket lades ett täcke af fint svart kläde med besättning af taft och fransar och däröfver en hermelinsbrämad mantel af slätt violett sammet; den inre och yttre kistan kläddes med svart sammet, och baldakinen gjordes af kläde och neapolitansk taft.

För sin egen person lät änkedrottningen förfärdiga sorgdräkter med kjortlar af svart fin boy och lif af damast med silkesgalloner samt skorosor af taft, och liknande dräkt erhöll Hennes Furstliga Nåde Fröken Kristina. På svenska regeringens bekostnad lämnades fullständiga sorgkläder åt alla, som stodo i hofvets tjänst, såsom änkedrottningens sju hofdamer och kammarjungfrur, elfva kammarherrar, aderton hofjunkare, hofpredikanter, läkare, kanslister och sekreterare, hela embets(handtverkare)-staten, köks- och stall-staten, ända ned till den lille hofdvàrgen, benämd Casper. Den talrika betjäning, som åtföljde en Herman Wrangel, Johan Banér, Carl Horn, Sten Bielke m. fl., försågs äfven med kläder, liksom en mängd pommerska hofråd och ämbetsmän, som haft »omak för drottningen», och slutligen de till Wolgast hopdragna trupperna. Dessa bestodo af öfverste Gabriel Kyhles regemente med 375 man, öfverste Johan Yxels med 333, öfverste von Salsburgs med 558; 150 man ur öfverste Axel Lillies regemente, kapten Nils Krokoff med sina skyttar, 48 muskete-rare af Lifgardet och 32 H. M. drottningens drabanter. De svenske prästmän, fyra stycken, tyske etthundratvå, studenter tjugutvå och djäknar sjuttiotre, som skulle gå med i processionen, fingo nöja sig med sorgkappor samt »trauerbindlar» om hattarne, och denna senare prydnad var det enda som bestods de i hertigarnes af Pommern, Brandenburg och Mecklenburg samt hertiginnans af Braunschweig tjänst varande hof- och landtadelsmännen äfvensom offi-