Ord och Bild: 1894

574

c, a. ossbahr.

Gestrikland, Lappland, Ångermanland, Savolax, Oland, Västerbotten, Dalsland, Österbotten, Värmland, Nyland, Nerike, Kexholm, Helsingland och Tavastland; furstendömena: Dalarne, Narva, Västmanland, Ingermanland, Karelen, Södermanland, Estland, Östergötland, Södra Finland, Småland, Norra Finland, Västergötland, Upland och Storfinland.

På dessa standar följde hufvudbane-ret, prydt med riksvapnet inom en krans af provinsvapen, hvilket fördes af Bengt Oxenstierna jämte tre andra personer, och efter dem red Karl Horn, iklädd full rustning, med svärd i hand och pistoler i sadelhölstren, på en plymagerad och i schabrak höljd häst. »Svärdet» utgjordes af den värja, som på Lützens slagfält upphittats och igenkänts att hafva tillhört Gustaf Adolf, och pistolerna voro desamma som med konungens tomma sadel återfördes af hästen till svenskarnes läger — de finnas, som bekant, ännu i k. Lifrustkammaren. Rustningen åter, som från originalet i nämnda samling här afbildas (sid. 569) med dess rikt guldbrode-rade tornerskört och schabrak, stod ej i fullt så nära förhållande till den aflidne. Detta »Konunga harnesk förgyldt til hand och fot» såsom en samtida berättelse säger, hade i juni samma år utsändts från Rustkammaren för att brukas i procès-sionen. Genom en del förstärkningsstycken visar den sig varit afsedd för torneringar, tillhör 1620-talet och har väl således ägts och kanske vid någon festlighet — tornér- och ringränning — burits af Gustaf Adolf; men, trots förgyllningen, är den ej någon egentlig praktrustning, såsom t. ex. den numera defekta, rikt etsade tornérrustningen med Gustaf Adolfs namnchiffer och vapen i k. Lifrustkammaren. Att rustningen var förgylld, betraktades enl. begrafningsceremonielet såsom hufvudsaken, och förmodligen har rust-mästaren, Sijlvester Sijlvestersson, bland

de förgyllda och försilfrade uttagit den han fann lämpligast, såsom han äfven vid andra högtidliga likbegängelse^ t. ex. vid riksdrotseten Gabriel Oxenstiernas 1640, brukade göra.

Tornérskörtet och schabraket voro naturligen förfärdigade för begrafningen; det förra jämte svanskappan, att döma af räkenskaperna, uti Wolgast, det senare i Stockholm af Isaac Fogeth (Vogt). Det hela är af svart sammet med rika guldbroderier och ursprungligen svarta silkestof-sar; på bogstycket är Vasa-vapnet anbragt, på ländstycket Svea och Götha, hvarjämte Wendes representeras af ett dess vapenbild liknande ornament, och halskappan prydes af Storfinlands och Uplands vapen. Arbetet väckte redan på denna tid beundran; »det var», skref man, »icke betalt med några 1,000 daler, förty det war mest af fint gull».

Närmast härefter fördes Gustaf Adolfs lifhäst, höljd af ett svart sammetstäcke med kors af hvit atlas; det var samma häst, som konungen begagnat vid Lutzen och som efter sin död 1639 uppstoppades för att förvaras i k. Lifrustkammaren, där den ännu finnes.

Företrädda af en person, som utkastade begrafningspenningar, kommo därpå tvenne härolder, iförda häroldskåpor, broderade med riksvapnet, och med silfver-stafvar i händerna. Därefter gick hofmarskalken von Crailsheim närmast fore kistan, som bars under en fyrkantig baldakin och omgafs af drabanter med flor-höljda, sänkta bardisaner. Efter kistan följde de främmande sändebuden och furstarne, närvarande medlemmar af rikets råd, friherrar, adelsmän och officerare. Änkedrottningen for uti en sexspänd vagn, företrädd af Casimir Gyllenstierna och hofmästare Pentz, och på sidorna om vagnen gingo Gabriel Oxenstierna och Mathias Soop. Åter kom en, som utdelade penningar, och därpå följde de furstliga