Ord och Bild: 1894

ett minne från gustaf ii adoi.fs likbegängelse.

575

damerna med sina uppvaktande, hofdamer och adliga fruntimmer, borgmästare och råd från städerna Stralsund, Stettin, Greifswald, Anklam m. fl., läkare, sekreterare och andra furstliga ämbetsmän.

Tåget, som afslutades med trupper, gick på detta sätt ned till redden, där några med flaggor af svart taft prydda »strutzer, galeier sampt spelliackter» (mindre fartyg) lågo i beredskap att föra det kungliga liket och änkedrottningen med hofvet ut till den stora flottan »uthstoffe-radh till sorgh». Efter ett högtidligt tal af Sten Bielke gick man ombord, och med Gustaf Adolfs lik på skeppet Nyckelen afseglade flottan under Gyllenhjelms befäl till Sverige.

Den 5 augusti landade den vid åmyn-ningen utanför Nyköping, dit kistan, öfvertäckt af vaxduk till skydd mot det häftiga regnet, uppfördes på en af ga-leiorna och ställdes i »den gröna Salen på Nyköpingz Slott». Anledningen till, att flottan ej gick till Stockholm, var, att man, såsom redan framgår af Kongl. Senatens memorial för Per Brahe den 15 december 1632, ansåg det konungens lik, om det direkt fördes till hufvudstaden och bisattes i Slotts- eller Stadskyrkan, ej med nog solennitet kunde beledsagas ned på Gråmunkeholmen, »utan vore det tjänligare, att det först fördes till Nyköping och när begrafningstermi-nen komme med tjänlig process och solennitet adhibitis tropheis kunde blifva till sin lägerstad beledsagadt».

Rådet hade först önskat, att den högtidliga likbegängelsen skulle äga rum redan den 8 samma månad. Häremot reste sig dock flere hinder, förnämligast änkedrottningens önskan att så länge som möjligt behålla Gustaf Adolfs lik öfver jorden. Under hela färden från Weissenfels var hon oskiljaktig från kistan, lät ständigt aftaga locket för att ännu en gång få se gemålens drag, förvarade hans hjärta uti

en liten guldkapsel och hade redan i februari 1633 anhållit hos Rådet, det konungens begrafning i hennes lifstid måtte suspenderas. Efter hemkomsten till Sverige förklarade hon, att liket endast med våld kunde henne fråntagas, men lofvade dock medgifva dess jordande, om begrafningen finge ske i Upsala eller, enligt en annan plan, om liket finge föras till Strömsholm, där hon ville låta uppföra ett monument. För att öfvertala änkedrottningen brukade nu rådet »icke allenast tiänlige skääl och Argument» utan kallade äfven för detta ändamål biskop Johannes Bothvidi till Nyköping. Om emellertid likbegängelsen alltjämt uppsköts, från augusti till oktober, från oktober till februari, för att slutligen i juni äga rum, så var änkedrottningen ej ensam anledningen härtill. Af rådets förhandlingar framgår, att äfven rikets medellöshet därtill bidrog, och att, särskildt så länge kopparn låg osåld, svårigheter mötte att anskaffa de 70,000 Rdr reda penningar, som ännu ansågos erforderliga utöfver »alt hwad som behöffwes i hwette och andre Partzeler, dhet man haffuer vthi förråd».

Slutligen den 15 juni 1634 lämnade likprocessionen under kanonsalut Nyköpings slott, sedan biskop Joh. Rudbeckius där hållit en predikan, och tågade emot Stockholm. Öfver såväl uttåget från Nyköping som intåget i hufvudstaden finnas relationer, närmast, som det tyckes, afsedda att lämna Axel Oxenstierna underrättelse om, det jordefärden på bästa sätt celebrerats, och vi skola blott anföra några få drag, som utvisa olikheter med högtidligheten i Wolgast.

Efter de ryttarfanor, 4 stycken, i fullt harnesk, och 8 compagnier fotfolk (Sörmlands regemente), uti fullt gevär, som öppnade tåget, följde de på Lützens slagfält eröfrade troféerna, 8 kanoner med 6 rust vagnar samt 19 standar och 72 fanor,