Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar

$ 29. Det ursprungliga Vasakonungadömet (1523—1592). 223 Johan, efter honom. Hyllningen utfärdades sedermera i form af en i Nylödöse d. 10 april 1540 af regementsrådet undertecknad och beseglad urkund (SRA. I, n. 140). Arfriket hade emellertid här så att säga blifvit smuget in, ty det antyddes endast med ett par attribut åt konungen och hans söner. Eden kunde svårligen anses bindande för andra än utfärdarne och gällde väl närmast regements¬ rådet.! Denna omständighet, liksom dackefejdens mellan¬ kommande skiften och det återvändande förtroendet för de svenska rådgifvarne, gjorde att saken å nyo togs upp. Uti ett förberedande rådslag dec. 1543 hade rådet kommit öfverens därom, och för de församlade ständerna i Västerås 1544 framlades förslaget, motiveradt dels af den tvedräkt, som så ofta och så nyligen sönderslitit riket, dels af den tacksamhet man var skyldig konungen för alla hans väl¬ gärningar. Här utfärdades ock d. 13 jan. 1544 af rådet Västerås” arf¬ och adeln i samtliga ständernas namn, men sedermera i/förening 1544. vissa landsorter bekräftad, den första arfföreningen, för¬ fattad på ett vidunderligt språk, som röjde sina tyska före¬ bilder. Under åberopande af nyss anförda motiv? och för att öfverhet och undersåtar desto kraftigare skulle förbindas ¬ i en oskiljaktig enhet, erkändes konungens »lifsarfherr¬ skaper» såsom rätta och nästa arfvingar till Sveriges krona. Tronföljden skulle gå i arf efter förstfödslorätt på mans¬ sidan linie efter linie (lineal och agnatisk tronföljd). Ut¬ slocknade hela den manliga linien, skulle valet »på meniga rikets råd och ständer och flera rikets trogna undersåtar och icke till någon främmande eller utländsk komma eller fallet blifva». Arfföreningen handlade dessutom (med åberopande af konungens blifvande testamente) om yngre konunga¬ söners och prinsessors underhåll samt om förmyndarregering. ! Jfr SRA. I, s. 255. De vidlyftiga edsformulären i regements¬ formen för Västergötland voro alla ställda på konungen och hans >unga lifsarfherrar>. Ordet arfkonung förekom visserligen icke i dem men möter däremot i slutet på regementsformen, i hvilken de förra voro intagna. 2 Visserligen åberopades äfven, att konung Gustaf var >efter linien» en »naturlig arfkonung till Sveriges krona», liksom »recessen uti Örebro». Detta far val dock skrifvas p& de tyska rådgifvarnes räkning.