Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar

322. Det nya konungadömet på landslagens grund (1521—1680). land och Finland. Visserligen kräfdes det för ärftligt frälse med sköld och hjälm strängt taget kungligt bref, men vid sidan däraf förekom det alljämt själftaget frälse (vildfrälse» hette det i Finland) och likaså själftagen vapen¬ sköld, i det bomärket småningom bättrades på till ett hjälmkrönt adeligt märke. Äfvenså förekom alltjämt fri¬ villig återgång under skatten.! Gustaf Vasa lät saken hafva sin gång; när Erik vid ett tillfälle klagade öfver bondesönerna i Småland, som fått adelsgiften, svarade konungen med ett af sina be¬ vingade ord, att »dygd, förnuft och mandom göra adel» och att man finge pröfva hvars och ens duglighet och frejd. Men under sönerna vardt det annorlunda. Tid efter annan Frälserann- anordnades af dem frälserannsakningar, och de, som ej sakningar. kunde bevisa sitt adelskap, dömdes under skatten likaväl som de, hvilka brusto i vapentjänst, eller hänvisades till konungens nåd, och Johan III meddelade i sådant fall stundom frälse endast på behaglig tid.2 Sa hiifdades grund¬ satsen om en kunglig brefadel och skyldigheten att bevisa sin rätt till adlig sköld. Det uppdrogs en allt bestämdare gräns mellan den frälse och ofrälse vapentjänsten, mellan dem, som voro »något af adel», och verklig adel. Karl IX:s försök att med sina sköldknektar upplifva det gamla frälse- och vapentjänstbegreppet visade sig snart vara förfeladt. Riddarhusord- Den länge förberedda afslutningen följde med riddar¬ ningen 1626 be- hasordningen d. 6 juni 1626, som beredde adeln ett ge¬ gränsar adeln. ‘ f i i mensamt samlingsrum i Stockholm och foéreskref, att ingen skulle bland ridderskapet hafva stämma, som ej inskrifvits i någon af dess »ordningar», samt att den, som konungen hädanefter benådade med frälse och sköldemärke, där skulle låta immatrikulera sig. För att vara svensk adelsman ! I Teits klagomålsregister berättas (s. 306), huru fyra frälse¬ män på Åland erbjödo Gustaf Vasa, den förste och andre 4'/, lod silfver hvar, den tredje en oxe och den fjärde en häst, ifall de åter kunde blifva bönder. 2 Ännu under 1604 års förhandlingar på Norrköpings riksdag omtalas en dylik frälserannsakning; jfr äfven Hist. Bibliotek III, s. XII.