Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

utseende, hvilket kan anses såsom förebud till inom kort inträffande nederbörd. -- Molnens utseende är i hög grad vexlande. Vid närmare uppmärksammande lyckas man dock att särskilja dem i bestämda slag eller former. Den engelske meteorologen Luke Howard var den förste, som uppställde en nomenklatur för de särskilda molnformerna, hvilken ännu i sina hufvuddrag allmänt begagnas. De vanligast förekommande molnslagen kunna fördelas i tvänne hufvudgrupper. A) Höga moln, med följande underafdelningar. 1) Cirri eller fjädermoln likna fjädrar, penslar eller hår, äro mycket tunna och till färgen hvita, gå ofta såsom långa band öfver himmelen eller bilda en fin slöja, genom hvilken himmelens blåa färg matt framlyser. De bestå af isnålar, och i dem ses ofta ringar, bisolar och andra s. k. halofenomen. 2) Cirro-cumuli äro små, runda skifvor af hvit färg, skilda af smärre klara mellanrum. 3) Cirro-stratus bilda tjockare band af mörkare färg, som sträcka sig öfver himmelen. De uppkomma genom förtätning af cirri. B) Låga moln, med följande underafdelningar. 4) Strato-cumuli äro rundade moln, tätare och mörkare än cirro-cumuli, vanligen med klara mellanrum eller, om de ligga tätt intill hvarandra, gifvande himlen ett vågigt utseende. De förekomma företrädesvis om vintern. 5) Cumuli (stackmoln) äro täta, ofvantill med afrundade flikar försedda moln, till färgen upptill hvita, något gulaktiga, nedtill mörkare. De förekomma i sin typiska form under dagen om våren och sommaren. 6) Cumulo-stratus l. åskmoln äro förtätade, hopgyttrade cumuli. 7) Nimbi (regnmoln) äro mörka moln med sargade kanter, utsändande nedåt gråaktiga eller svarta trådar. 8) Stratus äro dimartade moln med obestämda konturer. Såväl de högre som de lägre molnen, företrädesvis cirri och cumuli, äro ofta ordnade i parallella band, hvilka till följd af perspektiven synas sammanlöpa i tvänne motsatta punkter af horisonten. Alla de högre molnformerna synas ofta starkt färgade i rödt, då solen är i eller nära horisonten. -- Molnens mängd och utbredning, den s. k. molnigheten, utgöra en vigtig meteorologisk faktor och angifvas i gradtal från 0, som betecknar klar himmel, till 10, som betecknar jämnmulet. Molnigheten ändrar sig vanligen under dygnets lopp, i medeltal så, att himmelen är mest molnbetackt vid middagstiden, en följd af den under förmiddagen uppstigande och på eftermiddagen nedgående luftströmmen. Denna dagliga variation i molnigheten framträder reguliärast och tydligast under våren och sommaren med uppkomsten af cumuli några timmar före middagen. Alldenstund dessa vid luftströmmens omkastning till nedgående efter middagen i regel åter upplösas, gifver deras bildande ej anledning att befara nederbörd, äfven om de antaga betydligare dimensioner, så framt de ej genom förtätning och sammanhopning till cumulo-stratus förebåda ett ankommande åskväder. Om vintern, då vid våra breddgrader egentliga cumuli knappast förekomma, blifver också molnighetens dagliga period föga märkbar. I tropiska land förekommer den deremot hela året om. Molnigheten varierar ock med årstiden, men förhåller sig i detta afseende olika på olika delar af jorden, i det den förnämligast rättar sig efter de rådande vindarna och deras fuktighetsförhållanden. I Europa är vintern i allmänhet mulen, hvilket beror på de under denna årstid hos oss rådande fuktiga sydvest-vindarna, medan sommarmånaderna i regel äro mera klara. -- Molnens form synes stå i ett väsentligt beroende af den höjd, vid hvilken de ligga öfver jordytan, hvarför ock en molnform kan öfvergå i en annan genom höjning eller sänkning i atmosferen. Man har mycket sysselsatt sig med frågan om utrönandet af molnens höjd, och flere metoder hafva härför blifvit angifna, men endast få bestämningar verkligen utförda. De noggrannaste iakttagelser af molnhöjden hafva under de sista åren verkstälts af N. Ekholm och K. L. Hagström vid Upsala meteorologiska observatorium. Resultatet af dessa ännu pågående observationer innefattas i följande tabell. Den deri förekommande benämningen alto-cumuli betecknar en öfvergångsform mellan höga och låga moln.

Molnform: Höjd öfver jordytan
i meter Stratus 625. Nimbi lägre 1,115. högre 1,185. Cumuli och cumulo-stratus 1,498. Alto-cumuli lägre 1,988. högre 4,242. Cirro-cumuli 5,513. Cirri 6,823.

Såväl af dessa som af dylika iakttagelser, anställda af Vettin i Berlin, vill det synas, som om icke alla höjder äro lika lämpliga för molnbildning, utan att de särskilda molnformerna äro liksom ordnade i våningar öfver hvarandra. Man ser derför också ofta samtidigt två eller flere molnslag, det ena öfver det andra. -- Molnens tjocklek (mäktighet) varierar högst betydligt. Enligt observationerna i Upsala hafva cumuli i medeltal en tjocklek af 383 m. Huru mäktigt ett molnlager kan blifva, derom gifver det af Barral och Bixio vid deras luftfärd d. 27 Juli 1850 passerade ett slående exempel. Detsamma har blifvit uppskattadt till 5,000 m. -- Molnens gång är ett annat vigtigt meteorologiskt element, som angifves genom det väderstreck, från hvilket molnen komma, då de passera en orts zenit eller äro i dess granskap. Genom molnens gång erhåller man kunskap om vinden i de öfre molnlagren. Iakttagelser öfver cirri-molnens gång, anställda å en mängd orter i Sverige samt flerestädes utomlands på föranstaltande af professor Hildebrandsson i Upsala, hafva af honom blifvit bearbetade och utgifna i ett arbete med titel »Atlas des mouvements supérieurs de l'atmosphère» (1877). -- Äfven molnens hastighet är af vigt att iakttaga, emedan densamma gifver upplysning om hastigheten af de öfre luftströmmar, i hvilka molnen simma. Ekholm och Hagström hafva, samtidigt med observationerna af molnens höjd, verkställt iakttagelser öfver molnens såväl gång som hastighet. R. R.