Sida 238
Munkgamen ...
Ramnäs och Sura, Kolbäck, Rytterne, Säby, Berg, Lillhärad. Areal 80,549 har. 16,560 innev. (1885). -- 2. Socken i Vestmanlands län, Snefringe härad. Areal 11,538 har. 3,252 innev. (1885). M. utgör ett regalt pastorat af 1:sta kl., Vesterås stift, Munktorps kontrakt.
Munlim. Se Lim.
Munläsa, munhäfta, ett fastläsande af underkäken, så att munnen icke kan öppnas, är ett symtom, som förekommer vid hvarjehanda lokala och t. o. m. allmänna sjukdomar. Redan vid en häftig tandvärk kan det för patienten vara svårt att öppna munnen; än svårare blir det vid inflammationer och andra sjukliga processer i munnen eller dess omgifningar. Med dessas besegrande upphör också munläsan. Men den kan blifva beståndande derigenom att käkleden, om inflammationen sprider sig till densamma, eller äfven om den haft sitt hufvudsäte deri, förlorar sin rörlighet, förblifver läst (ankyloserad). Eller ock kunna utbredda, synnerligast brandiga, sår i munnen och å kinden, när de slutligen läkas, gifva upphof åt ärrbildningar, hvilka så sammandraga sig, att käkarna fastpressas emot hvarandra. Difterit och, än värre, den s. k. vattenkräftan, noma (se Munsjukdomar), hos yngre, dåligt nutrierade barn qvarlemna sådana ärr. För att återgifva åtminstone någon rörlighet åt underkäken kan det bli nödvändigt att genom käkens sönderslagning framför ärret der bilda en ny, s. k. falsk ledgång, hvilken dock ganska ofullständigt ersätter den normala. Den svåraste arten af munläsa är den, som tillhör stelkrampen (tetanus), hvars tidigaste symtom den mestadels är. Se vidare Stelkramp. Rsr.
Muñoz [munjå'ds], Fernando, hertig af Rianzares, spanska drottningen Maria Kristina d. ä:s andre gemål, f. 1808, d. 1873. Se Maria Kristina, 1.
Munsala, kustsocken i Vasa län, Lappo härad, Nykarleby domsaga, Finland, utgör ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Åbo ärkestift. Jakobstads kontrakt. Areal 268 qvkm. 4,701 innev. (1883). Befolkningen är svensktalande. Socknen afsöndrades till egen kyrkoförsamling 1857 från Nykarleby pastorat. A. G. F.
Munsjukdomar. De vanligaste af munnens sjukdomar äro följande. Munslemhinnekatarr, »munskålla», med svullen, rödaktig, ömmande slemhinna, belagd tunga, salivflytning och elak lukt ur munnen, förekommer dels akut: hos barn vid tandsprickningen, hos personer, som behandlas med qvicksilfver (kalomel, smörjkur), då vanligen förenad med tandköttets uppluckring och ömhet i tänderna, dels kronisk: hos supare och rökare eller i samband med magkatarr. Lösning af chloras kalicus är bland de bästa botemedlen. -- Ofta förekomma, i synnerhet hos svaga barn under tandsprickning, små runda, linsstora, gråhvita fläckar (aphtae) på läpparnas insida, tungan och hårda gommen, öfvergående till ytliga sårnader. Äfven dessa botas med chloras kalicus eller lapis. Dessa oskyldigare fläckar få icke förblandas med s. k. »torsk» (se d. o.). -- Den såriga muninflammationen (stomacace) uppträder i tandköttet hos svaga barn, vid skörbjugg, sockersjuka och qvicksilfverförgiftning. Tandköttet blir svullet, rödt, blödande vid minsta beröring, sårigt och uppluckradt närmast tänderna, som blifva ömmande och falla ut. -- Munbrand l. vattenkräfta (norna) är ett slags karbunkel i kindbenet, företrädesvis hos svaga barn, framträder med brandig förstöring af kindbenet och slutar oftast med döden. F. B.
Munsjör (förvrängn. af Fr. monsieur, se d. o.), gunstig herre, klippare, vindböjtel, gynnare.
Munskålla. Se Munsjukdomar.
Munskänk (skänkare, skänk), i äldre tider en till furstars och stormäns hushåll hörande person, som hade tillsyn öfver dricksvarorna och »skänkte i» (hällde i) åt gästerna. Vara allra tidigaste urkunder omtala, att vid svenska konungens hof fanns en munskänk. Han intog der likasom i Norge (jfr Hird) en förtroendepost.
Munster [mö'nster] l. Mounster, sydvestra och största provinsen uti Irland, består af de 6 grefskapen Clare, Cork, Kerry, Liinerick, Tipperary och Waterlbrd. Areal 24,554 qvkm. 1841 hade M. 2,396,161 innev., 1881 endast 1,323,910.
Munsterhjelm, Magnus Hjalmar, finsk landskapsmålare, född d. 19 Okt 1840 på Toivoniemi gård i Tuulois kapell (Tavastland), kom 1860 till Düsseldorf för att under sin landsman G. V. Holmbergs ledning egna sig åt konststudier. Efter Holmbergs död s. å. studerade han under Hans Gude och Osw. Achenbach till 1866, då han flyttade till Karlsruhe, vid hvars konstakademi Gude två år tidigare blifvit professor. Efter slutade studier och sedan hans taflor börjat vinna afnämare både i hemlandet och i Tyskland, återvände M. till Finland, der han fortfarande utvecklar en mycket produktiv och af allmänheten uppburen konstverksamhet. Liksom M. helt och hållet fått sin utbildning i Tyskland (han har endast en kortare tid vistats i Paris), bär äfven hans konst i mycket prägeln af den moderna tyska skolan och särskildt den düsseldorfska grenen deraf. M. väljer oftast och med största framgång sina motiv från den finska inlandsnaturen, åt hvars veka och stämningsfulla karakter hans känsliga och färgrika pensel förstår att gifva ett tilltalande uttryck på duken. M. är sedan 1874 ledamot af konstakademien i Petersburg och har, utom andra utmärkelser, flere gånger erhållit finska statens pris i landskapsmålning. H. af S.
Munsö, socken i Stockholms län, Färentuna härad, bestående af den i Mälaren belägna Munsön, som i s. sammanhänger med Kersön och Ekerön, samt några närliggande holmar (Lagnö m. fl.). Areal 2,846 har. 694 innev. (1885). M. utgör ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Upsala stift, Svartsjö kontrakt.
Muntaner, En Ramon, spansk krönikeskrifvare, f. 1265, d. omkr. 1340 i Valencia, der han efter ett 30-årigt krigarelif bosatt sig, skref i god episk anda en historia öfver de aragoniske konungarnas bedrifter, hvilken utgafs af trycket 1558. Nya upplagor hafva ombesörjts af bl. a. Lanz (1844), som 1842 utgaf en tysk öfversättning.
Källa: Project Runeberg ·
