Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar

Sigismunds af¬ sättning 1599. Renuntiations¬ akten 1605. Den kyrkliga afspärrningen. 240 Det nya konungadömet på landslagens grund (1521--1680). 1599 för regerande arffurste och uppmanades Sigismund att inom fyra månader förklara sig, huruvida han ville hålla linköpingsfördraget. Då intet svar afhördes, blef Sigismund genom riksdagsbeslutet i Stockholm d. 24 juli 1599 afsatt, regeringen formligen uppdragen åt hertig Karl men ännu ett anbud gjordt den förre: att inom sex må¬ nader tillkännagifva, huruvida han ville sända sin son in i riket att uppfostras i den rena evangeliska läran samt svenska seder och svenskt tungomål och inom nya sex månader låta sonen komma till Sverige; i sådant fall skulle denne erkännas som konung. Något svar på denna fram¬ ställning kom aldrig, och sedan de sista besluten upprepade gånger förnyats, utfärdades 1605 en högtidlig uppsdgelse¬ akt till Sigismund. Bakom Sigismund ség man i Sverige med skil hela den katolska reaktionen i antågande, och brytningen fick på grund däraf en särskild religiös karakter men på samma gång också en världshistorisk betydelse. För att värja sig sökte man utkasta ur det svenska folkets sköte alla främ¬ mande trosförvanter. På samma gång konungen 1594 hade lofvat att ej i rikets tjänst använda främmande tros¬ bekännare, hade sådana fått tillstånd att vistas i landet, ifall de férhélle sig »roligen och stilla». I Söderköping 15951 förenade sig ständerna om att icke inom riket till¬ låta någon främmande gudstjänst (konungens kapell natur¬ ligtvis undantaget), att inom sex veckor alla katolska präster och lärare skulle förvisas; att icke till rikets äm¬ beten tillstädja några främmande trosbekännare men att låta dessa njuta Sveriges lag, privilegier och friheter, så ! De högtidliga föreningar i Uppsala 1594 och Söderköping 1595, som redan då stadgade arfsrätts förlust och (1595) afsöndring från riket för affällingar, ha synbarligen aldrig blifvit i laga form utfär¬ dade. Hvad den förstnämnda angår, är det tämligen uppenbart (jfr SRA. Ill: 1, s. 322 f.). Af den sistnämnda synes åtminstone aldrig nå¬ got originalexemplar varit kändt. Boéthius Ar dock af afvikande åsikt; jfr Hist. Tidskr. 1885, s. 46.