Sida 196
Beskattning
industri-intägter, behöfrer för att kunna motsvara sitt ändamål, är att af medborgarenas enskilda tillgångar utkräfva de bidrag, som fordras för bestridandet af de offentliga utgifterna. Denna statens åtgärd kallas beskattning. Numera torde ock den grundsatsen vara allmänt erkänd, att det åligger en hvar, som åtnjuter det skydd till lif och egendom samt de fördelar i öfrigt, hvilka staten bereder, att i sin mån bidraga till bestridande af statens utgifter. Detta har emellertid långt ifrån alltid varit händelsen. Tvärtom lära vi såväl af vår egen som af andra lands historia, att skattefrihet varit en dyrbar företrädesrätt, hvilken ifrigt eftersträfvats och, en gång vunnen, kraftigt försvarats ej mindre af andliga än af verldsliga stormän. Hvad de senare vidkommer, hade en dylik undantagsställning ett visst berättigande deruti, att denna skattefrihet under forna dagars outvecklade förhållanden i många fall var den enda lön staten var i tillfälle att lemna för gjorda tjenster, ehuru den ofta missbrukades och i sammanhang med aristokratiens öfvermakt otillbörligt utsträcktes till förfång för det egentliga skattdragande folket. Sålunda inträffade det ofta, att skattefrihet, som beviljats såsom vederlag för öfvertagande af vissa skyldigheter, fick fortfara, äfven sedan dessa längesedan upphört att fullgöras.
I de moderna samhällena träffas hvarje medborgare i större eller mindre grad antingen direkt eller indirekt af beskattningen, och statens åtgärd med afseende härå är derför af den art, att hon griper djupt in i en nations ekonomiska lif. En allt för tung eller efter oriktiga grunder anlagd beskattning måste, genom de hinder hon uppställer för kapitalbildningen, inverka i hög grad menligt på nationalvälmågan. Också gifvas väl få omständigheter, som äro egnade att inom ett samhälle framkalla ett så allmänt och djupt missnöje som en allt för tryckande eller orättvist fördelad beskattning. Flere af de stora hvälfningar, som historien omtalar, hafva haft sin innersta och förnämsta orsak i missbelåtenhet och afund öfver att en samhällsklass blifvit på andras bekostnad fritagen från beskattning, eller i missnöje, vare sig på grund af godtyckligt eller egenmäktigt förfarande af de styrande vid skatters påläggande, eller i följd af hårdhet vid deras indrifvande, i synnerhet då detta varit öfverlåtet åt förpaktare.
Under sådana förhållanden måste utfinnandet af det sätt att fördela och upptaga skatter, hvilket är det bästa såväl för staten sjelf som för den enskilde medborgaren, vara ett af den praktiske statsmannens svåraste problem. Frågan är ock en af de vigtigaste, som den ekonomiske vetenskapen har att besvara.
Adam Smith uppställde i sitt arbete "On the wealth of nations" fyra hufvudregler, hvilka enligt hans åsigt borde följas vid all beskattning. Dessa regler, kring hvilka de flesta sedermera gjorda framställningar i detta ämne röra sig, äro:
1. Hvarje samhällsmedlem bör i skatt erlägga ett belopp, som är så nära som möjligt afpassadt efter hans förmåga, d. v. s. efter den
inkomst, hvaraf han under statens skydd är åtnjutande.
2. Den skatt, som hvarje medborgare har att betala, bör såväl till beloppet som till tiden och sättet för dess erläggande vara noga och tydligt bestämd och icke beroende af någons godtycke.
3. Skatten bör upptagas på den tid och på det sätt, som kunna antagas vara beqvämast för den skattskyldige.
4. Skatten bör vara så afpassad, att han ur de skattskyldiges fickor tager så litet som möjligt utöfver hvad han inbringar i statens kassa.
Mot de tre siste af dessa regler kunna väl knappast några befogade anmärkningar framställas, hvaremot den förste, så enkel och billig han vid första påseendet förefaller, blifvit föremål för mycket meningsbyte. Han har nämligen det felet, att i tillämpningen stöta på svårigheter, som torde vara nästan omöjliga att öfvervinna. Om t. ex. två personer hafva lika stor inkomst, men den ene är ogift och den andre har en talrik familj att underhålla, drabbas naturligtvis den senare jämförelsevis mycket hårdare af samma skattebelopp än den förre, hvartill kommer, att, då i den senares hushåll antagligen förbrukas mera kaffe, te, socker, spirituösa och andra indirekt beskattning underkastade förnödenheter än i den förres, den senare på denne väg får erlägga ett högre skattebelopp än den förre. För sådana ojämnheter torde det emellertid vara omöjligt, äfven för det bäst uttänkta beskattningssystem, att utfinna något fullt verksamt botemedel. Likaså lär det blifva svårt att afgöra i hvad mån den ene eller andre medborgaren njuter större eller mindre fördel af det skydd och de öfrige förmåner, som staten gifver. Deremot är man ense derom, att all beskattning bör, så vidt möjligt, drabba den rena inkomsten, men icke inkräkta på medborgarenas kapitaltillgångar. Erfarenheten har ock visat, att det ändamål, som afses med beskattningen, icke kan på ett tillfredsställande sätt ernås genom användande endast af ett slags skatt, utan att man måste begagna flere olika slag af skatter, eller ett sammansatt beskattningssystem.
Såsom ofvan blifvit nämndt, drabbas samhällets medlemmar antingen direkt eller indirekt af beskattningen. Man skiljer derför ock mellan direkta och indirekta skatter. De förre äro sådana, som utkräfvas omedelbart af de personer, hvilka enligt lagstiftarens mening skola af dem drabbas, hvaremot de senare i allmänhet icke träffa den, som i första hand erlägger dem, utan endast af honom förskjutas för att sedan i sista hand gäldas af andra. Till det förra slaget af skatter höra personella skatter, grundskatter samt förmögenhets- och inkomstskatter; till de senare acciser och tullar. (Jfr d. o. samt Besvär, Skatt, Skatteväsende, Stämpelafgift och artiklar om andra särskilda skattetitlar.)
Såsom ett oriktigt användande af beskattningen måste anses, att denna, såsom fallet under stundom är med vissa tullsatser, nyttjas, icke för att bereda staten inkomster, utan för
Källa: Project Runeberg ·
