Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

beteckna skyddsmakten öfver fria (och halffria) personer -- särskildt mannens »myndighet» öfver hustrun, faderns öfver barnen, en ättemedlems myndighet öfver sådana ättens medlemmar, hvilka till följd af bristande ålder eller ålderdomssvaghet voro i behof af en skyddande hand. I denna betydelse har stammen bibehållit sig i »förmyndare» och dithörande ord. -- 2. Mundr betyder i de isländska och norska lagarna den förmögenhetsprestation, som af brudgummen gafs vid äktenskapets ingående och betecknade förbindelsen såsom ett lagligt äktenskap. Denne de isländska och norska lagarnas »mundr» är utan allt tvifvel, ehuru den enligt dessa lagar blef brudens egendom, detsamma som de sydgermanska lagarnas brudköpssumma (pretium), som ursprungligen från brudgummen utgick till brudens giftoman. Men äfven i vår Vestgötalag förekommer »munder». Och, ehuru olika meningar blifvit framställda rörande ordets betydelse i denna lag, synes det dock sannolikt, att icke blott i den munder, som enligt den yngre lagen skulle af konungen gifvas, när han ingick äktenskap, utan äfven i den munder, som omtalas i båda lagarna, då man säges bortgifta sin dotter mæþ mund ok mæþ mæli (mælæ), och i den äldre lagen, då qvinna säges vara mundgipt (der den yngre lagen på motsvarande ställe har ordet laghgipt), framträder denna den forngermanska rättens brudköpssumma. -- Man har försökt en sammanställning af denna den nordiska rättens »mundr», »munder», med den förut nämnda sydgermanska »mund» på det sätt att, då genom äktenskapets ingående skyddsmakten öfver bruden öfverflyttades från brudens ätt på brudgummen, mundr skulle vara en prestation, gifven af brudgummen för erhållande af mund öfver bruden. Mot denna sammanställning hafva dock invändningar blifvit gjorda. I. L.

Mund [munn], Pros, dansk sjöhjelte, förde 1627--28 befälet öfver en flotta, som opererade vid mecklenburgska kusten och förstörde i Mars 1628 de fartyg, som Wallenstein samlat i Wismar för att anfalla Danmark. 1644 anförde han den ena af de eskadrar, som i Listerdybet i Maj dref den holländska flottan tillbaka, kämpade derefter vid Kolbergheide och i Kielbukten samt förde kommandot öfver de 17 fartyg, som d. 13 Okt. s. å. mellan Låland och Femern angrepos af den svensk-holländska flottan. I denna strid kämpade han med stor hårdnackenhet mot öfvermakten och stupade sjelf jämte en betydande del af sitt manskap. E. Ebg.

Munda, romersk koloni i Hispania Baetica, i nejden af Corduba, bekant genom två slag, ett emellan Cn. Scipio och kartagerna 214 f. Kr., det andra den mördande drabbning, som der hölls emellan Caesar och Pompejus' söner m. fl. 45 f. Kr. Caesar, som der var i yttersta fara, skall i det mest förtviflade ögonblicket hafva hejdat sina flyende soldater genom att fråga om de ville lemna honom i barns händer. R. Tdh.

Mundari (mundari-kolh), egentl. »ett under munda (byfogdesförfattning) stående folk», en indisk folkstam, som sjelf kallar sig horo, »menniska», eller munda-horo och sitt språk horo-kaji, »inenniskospråk». Den hör till den s. k. kolariska familjen (se Kolh). H. A.

Mundelföre, Nord. mytol., hette en man, som kallade sina barn Måne och Sol af stolthet öfver deras fägring. Gudarna förtörnades deröfver, fråntogo honom barnen och läto dem hafva omvårdnaden om och ansvaret för de liknämnda himlakropparnas regelbundna gång. Th. W.

Mundera. 1. (af montera, se d. o.). Förse soldater med beklädnad (se nästa art.); bestycka ett fartyg (föråldr.). Om s. k. munderad skeppsfrihet se under Halffri. -- 2. (af Lat. mundus, ren, snygg). Renskrifva, »renovera» (ett protokoll).

Mundering (af montera, se d. o.), krigsv., kallas i Sverige soldatens beklädnad och särskildt en omgång af densamma. Inom flertalet af de europeiska arméerna underhållas i regeln tre munderingar för hvarje i ständig tjenstgöring varande soldat: en ny för utryckning i krig, en fullt brukbar för användande i fredstid och en sliten och lagad för släptjenst. Af hästmunderingar underhållas vanligen en krigsmundering och en i bruk varande. -- Beklädnadsstaterna för Sveriges värfvade trupper upptaga i allmänhet endast två fullständiga munderingar, ehuru flere i verkligheten finnas. Vid rotehållstrupperna underhållas alltsedan Karl XI:s tid tvänne munderingar för hvarje man, en lifmundering, som skall vara ny att påtagas vid utryckning i krig, och en släpmundering, som begagnas vid alla tillfällen i fredstid. Lifmunderingen, som förr kallades »liveriet», har alltid underhållits af kronan, hvaremot rotehållaren enligt Karl XI:s bestämmelser skulle bestå soldaten s. k. »släpkläder», mot det att denne arbetade hos honom. Småningom försvunne släpkläderna, hvaremot roten bidrog med hälften till soldatens beklädnad. Detta fortfor till 1858, då rotarna befriades från beklädnadsbidraget under förutsättning att det af riksdagen till beklädnaden anvisade anslaget fortfarande får utgå. Vid rusthållstrupperna voro rusthållarna skyldiga att anskaffa och underhålla munderingarna, som äfven voro två, samt hästmunderingen, tills denna skyldighet 1885 och 1886 öfvertogs af staten mot en årlig afgift af 40 kr. för hvarje beridet och 20 kr. för hvarje afsuttet nummer. Enligt ett uppgjordt förslag, som möjligen snart torde blifva faststäldt, skola för hvarje indelt soldat underhållas tre munderingar, en första, en andra och en tredje, förutom reservpersedlar. Första munderingen är afsedd för krigsbehof och får, liksom lifmunderingen, icke påtagas utan K. M:ts befallning. Andra munderingen skall användas till vanligt bruk i fredstid och den tredje till exercis och släptjenst. Lifmunderingen förvaras hos rote- och rusthållarna i rotekistan eller rustkammaren eller, numera på många ställen, i regementsförrådet. För beväringens exercerande styrka underhållas en lif-(första)mundering för krigsoch en släp-(andra)mundering för freds-bruk. Båda förvaras i regementsförråden. Af kappor och hästmunderingar underhålles i vanliga fall endast en omgång. C. O. N.