Sida 257
Murray ...
Murviedro. Se Sagunto.
Murödlan. Se Lacertidæ.
Mus, zool. 1. Latinska namnet på råttslägtet (se d. o.). -- 2. Svensk benämning (pl. möss) på de mindre arterna af nämnda slägte. Ordet nyttjas äfven i sammansatta namn på smärre arter af andra slägten inom de egentliga mössdjurens underfamilj (Murini). C. R. S.
Musa L., bot., ett i morfologiskt hänseende högst egendomligt slägte af högväxta örter, hörande till kl. Polygamia, Monoecia L., och bildande en egen nat. fam., Musaceæ Juss., som derjämte omfattar 3 andra slägten: Heliconia, Strelitzia och Ravenala. Den kronbladslika blomkalken är mycket oregelbunden. Det främsta bladet (»läppen») är mycket stort, det baktill sittande mycket litet. Den bakersta ståndaren saknas, och de öfriga 5 äro sammanvuxna till ett bakåt klufvet rör. Slägtet Musa har en kort rotstock, från hvilken uppskjuta oerhördt stora, spiralställda blad, hvilkas väldiga, meterlånga skifvor äro fjädernerviga och i kanten släta, men vanligen, då de blifvit något äldre, mer eller mindre söndersplitsade mellan nerverna ända in till medelnerven. Bladslidorna rulla sig om hvarandra och bilda sålunda ett slags falsk stam af flere meters höjd. Blomställningen är ett toppstående ax med spiralställda, ofta grant färgade skärmblad, i hvilkas vinklar sitta många blommor i två rader. De nedersta blommorna i axet äro honblommor, de mellersta 2-könade och de öfversta hanblommor, hvarför frukter kunna utvecklas endast å nedre delen af axet; den öfre blir efter hanblommornas bortfallande naken, men afslutas med en knopp af outvecklade blommor, inneslutna inom skärmblad. M. paradisiaca L., hvars hanblommor qvarsitta vissnade, och M. sapientum L., som har affallande hanblommor, kallas pisang (ofta för utseendets skull, men oriktigt, pisangpalmer) och odlas i största utsträckning inom alla tropiska land. Deras frukter, bananer, äro ett slags bär, till formen liknande en trubbigt trekantig, mindre gurka. Innanför det glatta, sega skalet finnes fruktkött, som hos den omogna frukten är fast och mycket stärkelserikt samt användes till beredande af stärkelse (»pisang-» l. »bananmjöl») och äfven tillgodogöres genom att frukten skares i skifvor, hvilka torkas och då likna små kakor samt begagnas såsom bröd. Under mognandet omsattes denna rika stärkelse i socker och en fet olja, som ger åt den mogna, mjuka bananen en särdeles angenäm, söt och fet smak (något lik den af fint smör), blandad med den behagligaste arom. Frukterna af odlad pisang äro utan frön. I varmhus odlas pisang (vanl. M. Cavendishii Paxt., från Kina), som emellanåt ger mogen frukt. Från Algeriet och Egypten komma dessa läckra frukter till Europa, äfven någon gång upp till Norden. M. Ensete Gmel. i Abessinien når en höjd af 8 m. och har blad af 6 m. längd. Dess rotstock smakar likt potates och användes till föda. Bland många andra arter må här ytterligare nämnas endast M. textilis Roxb., hvars sega, starka fibrer utgöra den till tågvirke så värderade manilahampan. Jfr Beklädnadsväxter. O. T. S.
Musa (Eng. mouse), sjöv., med garn försäkra en »huggd» hake, så att den ej kan lossgöra sig från det föremål, vid hvilket den för tillfället är fäst (»huggd»). Den sålunda anbringade försäkringen å haken kallas »musning». L. H.
Musa, Antonius, frejdad läkare i Rom, hvilken en gång genom bruk af kalla bad räddade Augustus från en svår sjukdom. Detta lyckliga resultat väckte hos romarna en viss förkärlek för vattenkurer. Två skrifter, som uppgifvas vara författade af M., en ställd till Agrippa och en till Maecenas, äro af senare ursprung.
Musaceæ. Se Musa, bot.
Muscadins [myskadä'ng], Fr. (egentl. myskpastiljer), myskdoftande sprättar; särskildt benämning på de pariseleganter, som under den stora franska revolutionen slöto sig till thermidoristerna och sedermera till rojalisterna. Jfr Jeunesse dorée.
Musa El-kasim. Se Imam.
Musæus. Se Musaios och Musäus.
Musagetes, Grek., »musernas anförare», ett binamn på guden Apollo (se denne och Muser).
Musa ibn Nusseir, arabisk fältherre och ståthållare i Nord-Afrika, utsträckte kalifens välde ända till Atlantiska hafvet, sände 711 sin underfältherre Tarik att intaga vestgoternas rike i Spanien och fullföljde sjelf dennes verk efter att hafva af afundsjuka fängslat honom midt under hans segerlopp. Hemkallad till Damaskus 713 genom Tariks bedrifvande, gjorde han sin färd dit till ett glänsande triumftåg, men anklagades för orättrådig fördelning af krigsbytet samt dömdes till dryga böter, gissel och fängelse. Han dog 715 på en pilgrimsfärd till Mekka.
Musaios (Lat. Musæus), namn på forngrekiska skalder. 1. En af sagotidens presterliga sångare, skiftevis betecknad såsom son eller lärjunge af Orfevs, Linos, Antifemos eller Evmolpos. Såsom hans födelseort uppgifves Elevsis i Attika, och han säges i Attika hafva infört helig skaldekonst och i sammanhang dermed grundat nya religionsbruk. Åtskilliga honom tillskrifna dikter (hymner, renings- och invigningssånger, orakelspråk, besvärjelser mot sjukdomar, en teogoni, en titanografi m. fl.), hvilka ännu under den historiska tiden voro kända och upptecknade, torde till största delen hafva varit understuckna. Till vår tid hafva kommit endast några fragment, samlade och utgifna af Kinkel i verket »Epicorum graecorum fragmenta» I (1877). -- 2. Episk skald från Efesos i 2:dra årh. f. Kr., lefde i Pergamon och författade en numera förlorad hjeltedikt i tio böcker med titeln Perseis. -- 3. M., med tillnamnet Grammatikern, omkr. 500 e. Kr., författade ett litet, ännu bibehållet, i den alexandrinska skolans stil och närmast efter Nonnos' mönster diktadt erotiskt epos om Hero och Leander, hvilket utmärker sig genom en korrekt form samt genom en egendomlig blandning af antik enkelhet och nyare sentimental romantik. Dikten är utgifven i åtskilliga upplagor, senast 1876 i en samling af »Orphica» m. m. (Svenska öfvers. af Michelessi, 1772, på prosa, och G. Regnér, 1801.) A. M. A.
Källa: Project Runeberg ·
