Sida 29
Minerva ...
lutande ställning, med termometerkulan uppåt, så att indexen glider ned mot spritkolonnens fria ände, hvarefter det försigtigt vrides tillbaka, tills röret kommer i horisontalt läge, och upphänges i denna ställning. Vid aftagande temperatur sammandrager sig spritkolonnen och för med sig nålen mot lägre grader på skalan. Ty den buktiga yta, som bildar spritens fria ände, sammanhålles af en kraft, det s. k. yttrycket, hvilken förhindrar dess genombrytande af indexen. Då kolonnen sedan, efter att temperaturen uppnått sitt minimum, åter börjar att utvidga sig, ligger indexen deremot qvar på sitt ställe. Om således instrumentet icke rubbats ur det läge detsamma erhållit vid sista inställningen, kan man efter en tid, t. ex. ett dygn, på det läge indexen intager se huru stor lägsta temperaturen varit under mellantiden. Denna minimitemperatur angifves naturligtvis genom det gradtal på skalan, med hvilket den mot spritkolonnens fria yta vettande änden af indexen sammanfaller. För att observationerna på minimitermometern ej må blifva felaktiga, måste stor uppmärksamhet egnas åt flere omständigheter, bland dem förnämligast åt den att inga spritdroppar afsatt sig i den fria delen af röret. I detta fall äro de aflästa värdena för låga. Så snart sådana droppar visa sig i öfre delen af röret, böra de genom lämpliga manipulationer förenas med spritpelaren och instrumentet å nyo inställas. Jfr Maximi-termometer. R. R.
Minimum, Lat, det minsta; det minsta värdet, den lägsta graden, i motsats till maximum (se d. o. samt Anticyklon, Barometerminimum, Maximi-termometer och Minimi-termometer).
Minin, Kozma, rysk folkhjelte, borgare i Nisjnij-Novgorod, ställde sig 1612 i spetsen för den derifrån utgående folkrörelsen till det moskovitiska rikets räddande under en inhemsk dynasti. Han offrade genast för ändamålet tredjedelen af sin förmögenhet, blef resningens skattmästare samt öfvertalade furst Dmitrij Posjarskij att taga befälet öfver den nationella hären, hvarefter de båda männen ryckte Moskva ur polackernas händer, medan svenskarna i Novgorod uppehöllos med underhandlingar. Faran för utländskt öfverherrskap var dermed öfverstånden, och i Febr. 1613 valdes Mikael Romanov till Rysslands tsar. Två hundra år senare restes öfver Minin och Posjarskij en kolossal minnesstod i Moskva.
Minister (Fr. ministre, af Lat. minister, tjenare), ursprungligen gårds- l. hoftjenare, är i våra dagar titel för de högste ämbetsmännen i staten, regeringens närmaste organ, som omedelbart under statsöfverhufvudet ombesörja regeringsangelägenheter (statsminister), och för regeringens befullmäktigade ombud hos främmande suveräner (ministre plénipotentiaire, ministerresident). Ministerinstitutionen tillhör den moderna statsrätten, men dess rötter sträcka sig till medeltiden. Medeltidens feodala konungadöme höll sig i och för förvaltningen af regeringsgöromålen till de sedvanliga fyra hofämbetsmännen (marskalk, drotset, kamererare och källarmästare l. skattmästare), hvilkas ämbeten i enlighet med feodalsystemet, likasom länen, gingo i arf inom vissa förnäma slägter, hvartill kom kanslersämbetet, som besörjdes af höga kyrkliga magnater. Innehafvarna af dessa hofämbeten voro sjelfskrifna rådgifvare och samlades på furstens kallelse, jämte särskilda för rådplägning använda män (hofråd, geheimeråd), till öfverläggning samt bildade konungens råd. Till en början samlades rådets medlemmar blott tillfälligtvis och ombesörjde utom sina län blott tillfälliga uppdrag. Efter hand utbildades ur detta råd en ständig rådkammare (konselj; Eng. »privy council»). I den mån konungamakten tillväxte och dess område vidgades, kändes behof af enhet inom denna rådkammare, hvadan en af dess medlemmar höjde sig öfver de öfriga, såsom ledande minister, hvilken under konungen var den egentliga själen i styrelsen. Derjämte erfordrades en ändamålsenlig fördelning af regeringsärendena på särskilda styrelsegrenar (statsdepartement), för hvilkas omvårdnad fordrades ständigt verksamma, i de speciella värfven erfarna och skickliga män. Dessa ämbetsmän, vanligen benämnda statssekreterare, hvilkas uppgift blef att bereda och föredraga regeringsärendena samt expediera regeringsbesluten, fingo derför allt större inflytande, och på 1600-talet, under Ludvig XIV:s regering, försiggick på Europas fastland en omgestaltning af ministerinstitutionen och rådkammaren. De sjelfskrifne högaristokratiske rådgifvarna, hvilka kunde göra konungen hans makt stridig, undanträngdes af statssekreterarna på grund af desses större skicklighet; och ett rent ämbetsmannaråd uppstod, hvars medlemmar voro för platsernas erhållande och bevarande mera hänvisade till furstens gunst än till sjelfständig magnatställning. Ministrarna blefvo således konungens tjenare, hvilka såsom chefer för hvar sitt statsdepartement innehade ledningen af dithörande ärenden. Dessa departement hafva äfven kallats ministerier. Vanligen hafva för behandlingen af följande ärenden särskilda ministerier bildats, nämligen för utrikes-, justitie-, politie-, inrikes-, krigs-, finans- och kultusärendena, men i senare tider hafva i olika land tillkommit nya förvaltningsgrenar. Med hänsyn till sättet för bevarandet af de handlingar, hvilka böra vara till hands för ministern vid ärendenas föredragning inför regenten, har äfven begagnats benämningen portfölj (t. ex. finansportfölj) för att beteckna det departement, hvars chefskap ministern innehar. Jämte ministrarna »med portfölj» eller »med departement» kunna i konseljen finnas äfven »ministrar utan portfölj», utan chefskap för särskildt departement. Emedan statens öfverhufvud bildar styrelsens spets och uti detta alla ministrarna finna sin högre enhet, måste hvar minister, på samma gång han är ledamot af rådet, särskildt stå i omedelbar förbindelse med regenten. Ministern bringar sina förslag hos honom till sanktion och kontrasignerar hans anordningar, och konungen uppdrager i de frågor, i hvilka han sjelf tager initiativ, åt ministern att utarbeta förslag i angifven riktning. Åt ministern kan vara
Källa: Project Runeberg ·
