Sida 297
Mynt ...
några under Gustaf Adolfs och Kristinas tid --, och öret blef Sveriges minsta silfvermynt intill midten af Adolf Fredriks regering. År 1536 införde Gustaf I myntningen af markstycken. Marker och mångfalder af marker präglades mycket länge, och den vigt man fäste vid dem framgår af de olika namn, som gåfvos dem. Sextonmarkstycken af guld fingo år 1604 namnet karoliner, åttamarkerna i silfver fingo år 1649 namnet kristiner. Tvåmarkerna kallades under de tre Karlarnas tid karoliner, under Fredrik I:s tid fredriker eller fredriqviner; efter hans död kallades de karoliner eller adolfiner. -- År 1528 präglade Gustaf I ett större silfvermynt, som till utseendet påminner om Sten Sture d. y:s stora silfvermynt, men det är större än detta och mindre än de riksdalrar, som började präglas år 1534. Riksdalern blef till sist landets hufvudmynt. Äfven präglades mynt, som svarade mot delar af riksdalern (1/4 riksdalrarna kallades riksort). Under Gustaf III blefvo riksdalerns underafdelningar många.
Riksdalern och markmyntet stodo i början icke i något bestämdt förhållande till hvarandra. Först Karl IX gjorde marken till 1/6 af riksdalern. Under 17:de årh. talas om riksdaler och svensk daler. Riksdalern var af finare silfver än dalern, hvilken senare var = 4 mark. Genom 1770 års myntordning sattes riksdalern = 3 daler silfvermynt. Benämningen daler silfvermynt kunde ej uppkomma, förrän kopparmynt hade börjat präglas och lagts till grund för en särskild beräkning. Mark- och öremynt präglades på 1500-talet äfven i fyrkanter, s. k. klippingar; de prydligaste af dessa äro de s. k. blodklippingarna, som slogos af hertigarna Johan och Karl under upproret mot Erik XIV. -- Gustaf I:s myntordningar omtala ej några guldmynt. Sådana, kallade gyllen, slogos under Erik XIV och Johan III, och den sistnämnde började att slå i guld mångfalder af mark. Karl IX:s 16-markstycken kallades karoliner. Kristina förordnade 1649 om prägling af dukater. År 1868 ersattes dukaten af karolinen, som präglades till Karl XV:s död. År 1873 infördes de nuvarande guldmynten å 20 och 10 kronor. -- Sedan under Johan III:s tid mynt präglats af så dåligt silfver, att de se ut som kopparmynt, infördes den verkliga kopparmyntningen 1624 (ören med mångfalder och delar). År 1633 fick kopparmyntet endast halft värde mot det liknämnda silfvermyntet. Under början af Karl XI:s tid präglades 2 1/2-, 2- och 1-ören k. m.; senare präglades i koppar ören s. m., under en lång period samtidigt med ören k. m. -- Drottn. Kristina införde prägling af myntplåtar, af stora mått, hvilken prägling bibehölls ännu under Adolf Fredriks tid. Flere af dessa plåtar hafva utom de fem normala stämplarna (en i midten, en i hvart hörn) motstämplar, framkallade af vexlingar i plåtmyntets kurs. Under åren 1715--19 präglades nödmynt, små kopparmynt, som skulle gälla 1 daler s. m. (se Mynttecken). Utom den myntning, som öfvades i Sverige, slogs för svensk räkning mynt i flere utländska besittningar. Under medeltiden präglades silfvermynt och brakteater i Visby; der slogos under 1500-talet mynt äfven för dansk räkning. -- I Danmark började man tidigare än i Sverige slå större silfvermynt och guldmynt; reformen infördes der af konung Hans, hvilken äfven myntade i Norge. I Gottorp slogos joachimsdalrar 1534, inom det egentliga Danmark först 1537. Mot slutet af 1500-talet finner man å riksdalrarna uppgift om förhållandet till marken. Liksom i Sverige rådde i Danmark mycken oordning i myntväsendet under senare delen af 1500-talet; underhaltigt mynt slogs ganska ofta, och reduktioner af värdet förekommo gång efter annan. Förhållandet mellan riksdalern och marken vexlade, och förvirringen ökades, när Kristian IV (d. 1640) införde, dock endast för en kort tid, ett tredje myntsystem, kronan. Senare präglades speciedalrar och »slette daler», hvilka äfven kallades kronor; till sist upphörde man att prägla dalermynt (speciedalern försvann först), och man hade i landet endast smärre mynt och sedlar. År 1776 upptogs åter speciemyntningen, och 1813 infördes riksbanksdalern (= 1/2 species). År 1873 antogs det svenska kronsystemet. Den danska myntningen fortgick i Norge tills detta rike förenades med Sverige. Efter föreningen med Sverige präglades specie- och skillingsmynt. 1875 antogs det svensk-danska kronsystemet. (Se Myntsystem.)
E. Österländska mynt under medeltiden och nyare tid. Sedan araberna hade underlagt sig vidsträckta riken i öster, nöjde de sig någon tid med de mynt, som sedan äldre tider voro i omlopp. Senare började de prägla egna mynt. De äldsta visa spår af främmande förebilder, och i allmänhet visa de arabiska mynten endast flerradiga inskrifter. Kopparmyntet kallades fels (af Lat. follis), silfvermyntet dirhem (af Grek. drachme), guldmyntet dinar (af Lat. denarius). Se vidare art. Kufiska mynt. På muhammedanska mynt, präglade i Indien, förekomma bilder, t. ex. djurkretsens tecken, ja t. o. m. porträttbilder. -- I Kina användes tidigt som värdemätare dels vissa varor, dels föremål, som hade endast imaginärt värde, t. ex. snäckskal. Det kinesiska myntväsendet har i alla tider varit mycket förvirradt. Alla regeringens försök att införa bättre mynt hafva strandat mot falskmyntarnas verksamhet. Silfvermynt slogos så godt som aldrig i Kina, men silfvertackor förekommo i rörelsen. I Japan användes flere myntmetaller, och der infördes mynt efter europeiskt mönster år 1870. Hd.
Mynta, bot. Se Mentha.
Myntfot (T. münzfuss; Fr. étalon; Eng. standard) l. myntstandard, det genom lag bestämda förhållandet emellan en vigtsenhet fin myntmetall och myntets räkneenhet, eller m. a. o. det tal, som uttrycker hvilken bråkdel eller multipel af en vigtsenhet fin myntmetall skall innehållas i den lagliga myntenheten. I Sverige, der myntenheten, kronan, är för liten för att präglas af den egentliga myntmetallen, guld, framgår myntfoten af lagens bestämmelser angående vigt och finhet hos de myntstycken, som präglas, näml. 5-, 10- och 20-kronestycken. --
Källa: Project Runeberg · ·
