Sida 299
Mynt ...
icke någon särskild vårdare af bankens myntkabinett, förrän rikets ständer vid 1834--35 års riksdag beslöto vid banken anställa en särskild »garde des médailles». Innehafvare af denna plats hafva varit kanslirådet J. G. Liljegren samt riksantiqvarierna B. E. Hildebrand och H. O. H. Hildebrand. Riksbankens myntkabinett är egentligen inskränkt till samlande af svenska mynt och medaljer, men 1842 utvidgades planen för denna samling sålunda, att der nu förvaras äfven utländska moderna mynt för tiden efter år 1832. Sådana hafva blifvit förvärfvade från de förnämsta europeiska stater, och den svenska samlingen kompletteras genom betydliga inköp. A. B. B.
Myntkonferens, sammanträde emellan ombud från flere stater för rådplägning angående dessas myntväsende. Tre internationella myntkonferenser hafva egt rum i Paris, nämligen åren 1867, 1878 och 1881.
Myntkonvention, öfverenskommelse eller fördrag emellan två eller flere stater angående gemensamt myntsystem. Exempel på sådana fördrag äro 1. den s. k. latinska myntkonventionen, hvilken afslöts 1865 och omfattar Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz. Enligt densamma skulle af 1 kg. myntguld af 0,900 finhet präglas guldmynt till värde af 3,100 francs och af 1 kg. myntsilfver af samma finhet 200 francs, dock endast 5-francsstycken -- silfvermynt af lägre valör är endast skiljemynt --, hvilket motsvarar ett värdeförhållande emellan de bägge metallerna af 15 1/2 till 1, d. v. s. att hvarje gäldenär efter eget behag egde att betala en skuld af 3,100 frcs antingen med 1 kg. af nyssnämnda finhet i myntad form eller med 15 1/2 kg. silfver af samma finhet utmyntade i form af 5-francs-stycken, oafsedt om priset på 15 1/2 kg. silfver pä verldsmarknaden för tillfället ställde sig lika med eller högre eller lägre än 1 kg. guld. Det starka prisfallet på silfver gjorde dock, att de i konventionen deltagande staterna snart funno sig föranlåtna att inställa vidare prägling af silfver i 5-francs-stycken. Efter föregången uppsägning från Frankrikes sida blefvo konventionens bestämmelser 1885 underkastade en fullständig revision, hvarefter konventionen i Dec. s. å. förnyades. -- 2. Skandinaviska myntkonventionen l. den öfverenskommelse om ett gemensamt, på guld grundadt myntsystem, som d. 27 Maj 1873 afslöts emellan Sverige och Danmark, och hvars bestämmelser, genom tilläggskonventionen af d. 16 Okt. 1875, fr. o. m. den 1 April 1876 utsträcktes äfven till Norge. De närmare detaljerna i det genom den skandinaviska myntkonventionen antagna myntsystemet samt uppgift på de belopp, som sedan denna konventions afslutande till 1884 utmyntats i de skandinaviska landen, finnas meddelade å art. Krona 1. C. W.
Myntmärke kallas den bild eller bokstaf, som på ett mynt anbringas för att utmärka vid hvilket myntverk det blifvit prägladt. Sålunda är Stockholms myntmärke S:t Eriks hufvud, Köpenhamns ett hjerta, Kongsbergs två i kors lagda hammare, Berlins bokstafven A, Hannovers bokstafven B o. s. v.
Myntmästare benämndes från uråldriga tider ända till år 1877 den statens tjensteman, som ombesörjde tillverkningen af rikets mynt, för hvars beskaffenhet han var ansvarig och derför på detsamma satte sitt myntmästaremärke, vanligen bestående af begynnelsebokstäfverna af hans för- och tillnamn. Denna tjensteman bär nu titeln myntdirektör.
Myntordning. Se Myntsystem.
Myntproberare kallades till 1877 den tjensteman vid k. myntverket, som hade till åliggande att undersöka halten af allt till myntverket inkommande guld och silfver m. m. Efter myntverkets omorganisation tillkomma dessa göromål kontrolldirektören. I Danmark och Norge kallas denne tjensteman myntgardein och i Tyskland münzwardein.
Myntprof, undersökning af halten i guld- och silfvermynten. Se Guldprof och Silfverprof.
Myntreglering. Se Realisation.
Myntstandard. Se Myntfot.
Myntsystem, myntordning, benämnes sammanfattningen af de lagbud, som bestämma hvilken eller hvilka metaller, som skola tjenstgöra såsom värdemätare och grundval för landets myntväsende, myntstandard, myntfot (se d. o.); vidare de olika slagen af hufvudmynt, antalet sådana, som skall utpräglas af en viss qvantitet af den till värdematare antagna metallen, myntens skrot och korn (vigt och halt), benämning, storlek, prägel och utseende i öfrigt samt deras egenskap af lagligt betalningsmedel; slutligen präglingen af skiljemynt och dessas förhållande till hufvudmyntet. Skiljemynt kallar man sådana på smärre belopp lydande mynt, hvilkas metallvärde understiger deras prägelvärde och som vid liqviden enskilde emellan gälla såsom lagligt betalningsmedel endast till ett visst begränsadt belopp. Dessa mynt kunna präglas antingen af den eller de till värdemätare antagna metallerna eller ock af andra metaller. Sålunda kan t. ex. i ett land med silfver till värdemätare jämte hufvudmyntet äfven präglas skiljemynt såväl af silfver med annan legering än hufvudmyntet som af koppar, brons, nickel eller annan för ändamålet lämplig metall. Den lägre halten hos skiljemynten i förhållande till prägelvärdet betingas dels i många fall af nödvändigheten att göra dessa lagom stora och lätthandterliga -- koppareller bronsmynt, som innehölle en metallqvantitet, hvilken motsvarade deras fulla prägelvärde, skulle blifva allt för tunga och obeqvärna under det att smärre skiljemynt utan tillräcklig kopparlegering blefve ohandterliga på grund af sin litenhet --, dels deraf att skiljemynten eljest skulle komma att nedsmältas för metallens tillgodogörande, hvilket skulle tillskynda staten ökade utgifter för myntningskostnadens bestridande.
Då det naturligen är omöjligt att vid präglingen förekomma, att någon afvikelse uppstår från den föreskrifna halten och vigten, men det å andra sidan är angeläget att dessa afvikelser må blifva så små som möjligt, fastställa de flesta lands myntlagar en viss gräns, s. k.
Källa: Project Runeberg · ·
