Sida 483
Neipperg ...
kryddnejlikans blomknoppars likhet med små nubbar), bot. Se Caryophyllus aromaticus och Dianthus.
Nejlikeartad blomkrona, corolla caryophyllacea, bot., är en regelbunden, fribladig blomkrona af 5 kronblad, hvilka hafva vanligen stor, utbredd skifva och långa smala klor, som äro inneslutna inom ett sambladigt, rörformigt femtandadt blomfoder. Nejlikeartad blomkrona är utmärkande för nat. fam. Silenaceae. O. T. S.
Nejlikefamiljen. Se Silenaceae.
Nejlikekummer. Se Kummer.
Nejlikeolja. Se Caryophyllus aromaticus.
Nejlikerot, radix caryophyllata, r. Gei urbani, farmak., benämnes rotstocken med qvarsittande rottågor och små rester af stjelkar och blad af nejlikekummern, Geum urbanum L. (se Kummer). Drogen nejlikerot består af de omkr. 3 cm. långa, mörkbruna, knöliga, hårda rotstockarna, hvilkas öfre ände är förtjockad till ett tvärmått af omkr. 1/2 cm. och nedre ände afsmalnande samt tvärhuggen. Lättast igenkännes nejlikeroten på rotstockens tvärsnitt: en tunn, rödbrun bark och en gulhvit vedring, som omgifver en stor chokoladfärgad, stundom köttröd eller violett märg. (Hos G. rivale L., fårkummern, har rotstocken en gråbrun märg; andra till formen liknande rotstockar hafva gråhvit märg.) Smaken är bitter och aromatisk; lukten erinrar om nejlikor, hvaraf drogens namn. Såsom verksamma beståndsdelar nämnas geumbitter, garfämne och flyktig olja. Nejlikeroten, som förr mycket begagnades mot diarréer, är numera i Sverige icke officinel. Den har hos oss föga användning. O. T. S.
Nejliketrädet. Se Caryophyllus aromaticus.
Nejonögonfamiljen (T. neunauge, Holl. negenoog), Petromyzontidae, zool., utgör den artrikaste och högst stående familjen af rundmunnarnas (Cyclostomata) ordning bland fiskarna. Hithörande fiskar undergå en metamorfos samt hafva i utbildadt tillstånd en sugmun, försedd med flere tandlika bildningar af ett hornliknande ämne. Dessa tänder äro dels enkla, dels flerspetsade. Tvänne mera långsträckta sådana bildningar motsvara öfveroch underkäken. Från pirålarna skiljer sig denna familj bl. a. derigenom att näsöppningen (endast en sådan finnes) sitter ungefär midt på öfre sidan af hufvudet och slutar baktill i blindsäck utan hål genom gommen. Sju gälöppningar finnas på hvardera sidan bakom hufvudet. Nejonögonen tillhöra de tempererade delarna af norra och södra halfklotet. Deras lefnadssätt är ännu högst ofullständigt kändt. Samtliga synas vandra från hafvet upp i elfvarna för att leka samt tillbringa ett slags larvstadium i dessa (den s. k. linålen, Ammocoetes, är ingenting annat än ett larvstadium af nejonögon). Hit höra slägtena Petromyzon och Ichtyomyzon från norra, samt Mordacia och Geotria från södra halfklotet. Samtliga synas föra ett i viss mån parasitiskt lefnadssätt, i det de suga sig fast vid andra fiskarter och äta sig in i dessas kött. Se vidare Hafsnejonögat och Nättingen. R. L.
Neko, egyptisk konung 609--593 f. Kr. Se Egypten, sp. 230.
Nekrasov [njekra'såff], Nikolaj Aleksejevitj, rysk skald, f. 1821 i Podolien, der hans fader då låg i garnison. Efter att hafva tagit afsked flyttade fadern till sina egendomar i Jaroslavska guvern. och förde ett tyranniskt regemente öfver hustru, barn och lifegna. Der mottog sonen intryck, som kastade dystra skuggor öfver hela hans lif. Han sändes till Petersburg för att uppfostras till militär. I stället lät han inskrifva sig vid universitetet, hvarefter fadern nekade honom allt understöd, och den 16-årige ynglingen måste söka på egen hand slå sig igenom och skrifva för ett knappt bröd. 1840 utkom anonymt första samlingen af hans dikter, och den mottogs välvilligt af kritiken. 1847 blef han i förening med Panajev egare af den af Pusjkin grundade tidskriften »Sovremennik». Sedan denna 1866 blifvit förbjuden, öfvertog han den bekanta tidskriften »Otetjestvennyja zapiski» (Fosterländska memoarer), hvilken han redigerade till sin död. Emellertid utkom fr. o. m. 1856 den ena upplagan efter den andra af hans samlade dikter, ständigt tillökade, så att 7:de uppl. (1874) omfattade sex band. N. blef populär så som ingen annan efter Lermontov. Han gisslar skoningslöst det ryska samhällets brister. Naturligtvis var det mycket, som ej lyckades oskadt komma genom censuren. En annan del af N:s dikter rör honom sjelf, hans dystra minnen och lidanden. Den bittra nöd han som ung haft att utstå hade brutit hans helsa, och den hade i hans ögon gifvit penningen ett värde, som gjorde, att han till hvarje pris måste blifva rik. Han blef det, mindre på sina skrifter än genom andra, mindre prisvärda medel. N. dog efter svåra och långvariga plågor 1877. Lll.
Nekrofobi (af Grek. nekros, död, och fobos, fruktan), fruktan för döden.
Nekrolog (af Grek. nekros, död, afliden, och logos, ord, förteckning), dödsruna, minnesruna, kort lefnadsteckning öfver någon nyligen afliden person. -- Nekrologier kallades de i medeltida kloster förda förteckningarna öfver alla de personers dödsdagar, hvilkas åminnelse man ville hedra genom att innesluta dem i den ofentliga förbönen. Sådana personer voro påfvar, regenter, abboter, klostrets stiftare och välgörare o. s. v.
Nekromanti (af Grek. nekros, afliden, och manteia, spådom), dödsorakel, andebesvärjelse, frammanande och utspörjande af de döde för att få veta kommande ting; ett för sådant ändamål verkstäldt dödsoffer. Denna vidskepelse var utbredd hos flere forntida folk. Hos grekerna var den förbunden med dyrkan af heroer och ktoniska gudomligheter. Tesproterna hade enl. Herodotos ett berömdt dödsorakel nära floden Acheron, hvilken själarna troddes korsa på vägen till Hades. I Tessalien kallades nekromantien äfven skiamanti (af skia, skugga) eller psykomanti (af psyche, själ) och utöfvades af s. k. psykagoger (själaförare). Trolldomen
Källa: Project Runeberg · ·
