Sida 488
Nel tempo ...
väsentligen svärd och gissel. -- 2. Nemesis divina, Guds hämnande vedergällning, är en modern föreställning, uppkallad efter den antika hämdgudinnan. Den är en enligt någras mening redan i detta lifvet förefintlig form af gudomlig vedergällning, som dock ej skall ligga i syndens naturliga följder, utan röja sig i särskilda olyckor, hvilkas sammanhang med synden ej ega formen af vanligt kausalsammanhang, ehuru det åtminstone vanligen röjer sig i en viss analogi mellan den onda gerningen och olyckan. Den, t. ex., som fällt vrång dom, bringas sjelf på fall genom en sådan; den grymme mördaren förpassas sjelf ur tiden på ett förfärligt sätt, t. ex. genom samma dödssätt, som han beredt sitt offer, o. s. v. Berättelser om dylika händelser finnas flerestädes upptecknade, bl. a. af Carl v. Linné, som var fast öfvertygad om tillvaron af nemesis divina och i en särskild uppsats (»Anteckningar öfver Nemesis divina»; ny omarb. och tillökad uppl. 1878) sökte ur erfarenheten bestyrka dess verklighet. I flere af dessa och dylika berättelser kan man dock spåra ett visst naturligt kausalsammanhang mellan ogerningen och olyckan. Om än ej den senare varit en alldeles nödvändig följd af den förra, så visar det sig likväl ofta plausibelt, att en sådan menniska som gerningsmannen kommit i sådana förhållanden som de, hvilka möjliggjorde hans ofärd. I enlighet med 2 Moseb. 20: 5, 6 har man velat utsträcka nemesis divina äfven till gerningsmannens barn och efterkommande, hvilket ledt tanken till en öfver hela slägtet hvilande skuld. Äfven här spåras ofta ett naturligt kausalsammanhang (genom ärfda tendenser, uppfostran m. m.). Den vanliga, i dikten ofta använda föreställningen om en tragisk skuld, som kommer olycka åstad, är beslägtad med föreställningen om nemesis divina. Ofta eger dock mellan skulden och katastrofen ett naturligt kausalsammanhang rum. Vår realistiska diktning gifver ock denna form företrädet. -- Den sanning, som ligger till grund för föreställningen om nemesis divina, är att det moraliskt onda, såsom en disharmoni inom menniskan samt mellan henne och den förnuftiga verldsordningen, drager med sig disharmoni äfven i hennes yttre lif. Ty så förnuftslös är dock ej vår sinliga verld, att icke detta åtminstone i många fall skulle vara förhållandet, äfven då, när vi ej i det speciella fallet kunna i detalj spåra kausalsammanhanget. 1. A. M. A. 2. L. H. Å.
Nemet, Ung., »tysk», förekommer i åtskilliga geografiska namn (se t. ex. Lugos).
Nemi, stad uti italienska prov. Roma, 26 km. s. ö. om Rom, i Albanobergen, på ett klipputsprång på östra sidan af den lilla kratersjön Lago di Nemi (Lat. Lacus Nemorensis). 931 innev. (1881). Sjön, som har omkr. 4,5 km. omkrets och ett djup af 100 m., är en bland perlorna i de vackra Albanobergen.
Nemo ante mortem beatus, Lat., »ingen (må anses) säll före sin död».
Nemophila Bart., bot., är ett slägte af ettåriga örter, hörande till nat. fam. Hydrophyllaceae R. Br., kl. Pentandria L. De hithörande arterna hafva vackra blommor, hvilka sitta i små, före blomningen starkt inrullade klaslika blomställningar, erinrande om förhållandet hos boraginéerna (Myosotis m. fl.). Flere arter odlas i våra trädgårdar, förnämligast N. insignis, med vackra, blå blommor, och N. atomaria, med svartfläckiga, hvita blommor. O. T. S.
Nemorarius (Forestier), Jordanus, tysk matematiker, född i Boreberge inom Mainz' stift, tillhörde dominikanorden, studerade i Paris och blef 1222 ordensmästare. Död 1236. N. var en af medeltidens mest framstående matematiker. Han egde en för sin tid mindre vanlig mångsidighet och hade särskildt tagit kännedom om arabernas arbeten inom geometrien. Bland hans skrifter må nämnas Arithmeticorum libri X (utg. af Faber Stapulensis 1496), De ponderibus (utg. af Apianus 1533), Algorismus demonstratus (utg. af Schonerus 1534), hvilken skrift länge ansågs författad af Regiomontanus, De numeris datis (utg. af Treutlein 1879) samt De triangulis libri IX (förberedes till utgifning af Curtze). G. E.
Nemorhedus, zool. Se Capricornis.
Nemo saltat sobrius, Lat., »ingen dansar (så länge han är) nykter». Yttrandet härrör från Cicero.
Nemours [nömour], stad i franska depart. Seine-et-Marne, vid Seines biflod Loing och Loing-kanalen, 16 km. s. om Fontainebleau. Omkr. 4,300 innev. Historiskt bekant är staden genom den derstädes d. 7 Juli 1585 mellan konung Henrik III och ligan ingångna, för hugenotterna oförmånliga öfverenskommelsen (»ediktet i N.»). Staden var sedan 1404 hufvudort i ett hertigdöme, som efter hvartannat förlänades åt medlemmar af slägterna Evreux, Armagnac, Foix, Medici, Savojen (1528--1666), och som slutligen Ludvig XIV gaf åt sin broder Filip af Orleans, hvilkens familj behöll det till 1789. Konung Ludvig Filip gaf sin andre son Louis titeln hertig af N. (se nästa art.).
Nemours [nömour], hertig af, den titel, som fransmännens konung Ludvig Filip tilldelade sin andre son, Louis Charles Philippe Raphaël d'Orléans. Denne föddes i Paris d. 25 Okt. 1814 och egnade sig efter sin faders tronbestigning (1830) åt militäryrket. Han valdes d. 3 Febr. 1831 till belgernas konung; men Ludvig Filip, som misströstade om de öfriga stormakternas bifall, afgaf å sin sons vägnar ett vägrande svar, likasom han äfven förhöll sig likgiltig för sonens ifrågasatta kandidatur till Greklands tron. Prinsen deltog i de båda franska expeditionerna till belgernas hjelp (1831 och 1832) samt bevistade 1836, 1837 och 1841 fälttågen i Algeriet. Efter sin äldre broders, hertigens af Orléans, död (1842) förklarades han för presumtiv regent, för den händelse hertigens af Orléans son, grefven af Paris, skulle ärfva tronen i omyndig ålder. Vid Februarirevolutionens utbrott (1848) åtföljde han hertiginnan af Orléans och hennes söner till deputeradekammaren, men måste likasom dessa rädda sig undan de inträngande folkhoparna. Han lefde derefter i landsflykt, med sitt stamhåll på Claremont (i England), men återkom 1871 till
Källa: Project Runeberg ·
