Sida 568
Nils ...
a. hennes stora medalj i guld öfver Berzelius (1880). 1882 blef han ledamot af Fysiografiska sällskapet i Lund. -- N. har författat en mängd afhandlingar i kemi, hvilka finnas intagna i Vetenskapsakademiens och Vetenskapssocietetens i Upsala publikationer samt i flere utländska tidskrifter. Hans forskningar hafva till största delen rört sig på den oorganiska kemiens område samt ofta ådragit sig stor uppmärksamhet. Vigtigast torde vara hans upptäckt 1879 af skandium -- ett nytt element, hörande till de sällsynta jordartmetallernas grupp och identiskt med det af ryssen Mendelejeff redan 1870 på grund af »periodiska lagen» förutsagda grundämnet ekabor, samt hans gemensamt med O. Pettersson utförda undersökningar öfver berylliums specifika värme och klorberylliums ångtäthet, hvarigenom den länge omtvistade frågan om berylliums atomvärde blifvit definitivt afgjord. För öfrigt hafva N:s arbeten afhandlat arsenikens sulfurer (1871), selensyrliga salter (1874), platinans klorosalter, dubbelnitrit och jodonitrit (1876--78) samt flere sällsynta jordarter, såsom ytterbium, torium m. fl. Såsom agrikulturkemist har N. förnämligast studerat komjölkens fett (1886).
Nils Ragvaldsson (Lat. Nicolaus Ragvaldi), ärkebiskop i Upsala, tillhörde en af de frälseslägter (under medeltiden), som nyttjade en lilja i sitt vapen. Han blef 1429 biskop i Vexiö och var såsom sådan ett af svenska kyrkans ombud vid kyrkomötet i Basel (1431--43), der han höll ett tal: Propositio et protestatio (tr. i Benzelius' »Mon. hist. eccl.» och i Joh. Magnis »Hist. eccl. Ups.»). Hans försök att få Lunds ärkebiskops primat öfver Sverige upphäfdt lyckades icke. 1438 valdes N. E. efter Olof till ärkebiskop i Upsala. Han tillbytte sig 1440 och befäste starkt Almare Stäke. Död d. 17 Febr. 1448.
Nilsson, Sven, zoolog och arkeolog, universitetslärare, föddes d. 8 Mars 1787 i Alfvastorp, Asmundtorps socken, Skåne, nära Landskrona. Hans fader innehade i nämnda socken ett mindre hemman. N. blef 1806 student i Lund och skulle egna sig åt det presterliga kallet. Men sedan han 1811 promoverats till filos. magister, anmodades han af professoren A. J. Retzius att qvarstanna vid universitetet samt förordnades 1812 till docent i naturalhistoria och amanuens vid Lunds universitets naturaliekabinett. 1816 utnämndes han till ekonomie adjunkt, aflade 1818 med. kandidatexamen, förordnades 1819 till intendent vid nämnda kabinett samt erhöll 1821 professors namn och värdighet. I synnerhet genom universitetskanslern grefve L. v. Engeströms och mecenaten grefve H. G. Trolle Wachtmeisters välvilja hade då redan beredts honom tillfälle icke blott att i Köpenhamn vidga sina studier (under åren 1815 och 1816), utan ock att företaga flere vetenskapliga resor på den skandinaviska halfön. (Öfver en af dessa resor utgaf han 1879, 63 år efter dess företagande, en skildring: Dagboksanteckningar under en resa från södra Sverige till Nordlanden i Norge 1816.) År för år upprepades sedermera dessa resor, hvarvid han hufvudsakligen sysselsatte sig med däggdjurens och foglarnas klasser, men äfven lät afteckna folkdrägter, efterforskade fornsaker, upptecknade traditioner samt särskildt gjorde studier och samlingar för en naturbeskrifning öfver Skåne. De närmaste frukterna af N:s outtröttliga flit blefvo Ornithologia suecica (tr. i Köpenhamn, I 1819, II 1821), genom hvilket arbete han först vann sitt anseende som sjelfständig forskare, och de två första delarna af Skandinavisk fauna (d. 1, Däggdjuren, 1820; 2:dra omarb. uppl. 1847; d. 2, Foglarne, utgörande en bearbetning af »Ornith. suec.», 1824--28; 3:dje uppl. 1858). Tidigt riktade han sina studier äfven på land- och sötvattensmolluskerna (Historia molluscorum Sueciae terrestrium et fluviatilium, 1822), likasom han var den förste efter Wahlenberg, som fäste närmare uppmärksamhet vid petrifikaten i de skånska sandstens-, stenkols- och kritlagren (Petrificata suecana formationis cretaceae, 1827). Åren 1826 och 1827 (äfven 1832) undersökte han på offentligt uppdrag fiskeriförhållandena vid vestkusten. 1828 mottog N. kallelse till intendentsysslan vid Vetenskapsakademiens zoologiska museum och bevistade före uppresan till Stockholm det naturforskaremöte, som s. å. hölls i Berlin, hvarvid han särskildt tog kännedom om det nyinrättade zoologiska museet derstädes. I Stockholm fick N. ett styft arbete att uträtta. Vetenskapsakademiens zoologiska samlingar flyttades af honom på våren och sommaren 1829 från akademiens gamla hus vid St. Nygatan till dess nuv. hus vid Drottninggatan, der de ingingo i det nybildade Naturhistoriska riksmuseum, hvilket under N:s oförtrutna vård ordnades och vann en ansenlig tillväxt. Till denna bidrog också en af grillska arfvingarna skänkt värdefull naturaliesamling på Söderfors, hvilken N. afhemtade och införlifvade med riksmuseets. 1831 återflyttade han till Lund för att förestå den ledigblifna professuren i naturalhistoria och var åren 1832--58 ord. innehafvare af densamma (jämte zoologi omfattade denna till 1837 äfven mineralogi). 1838 prestvigdes N., erhöll s. å. Nöbbelöfs regala pastorat inom Lunds stift till personligt prebende samt blef 1839 honorarieprost. Den zoologiska literaturen riktade han ännu en tid. Efter det betydelsefulla arbetet Illuminerade figurer till Skandinaviens fauna (I 1832, II 1840; 200 planscher af V. och M. von Wright samt M. Körner) följde 3:dje delen af Skandinavisk fauna (Amfibierna, 1842; 2:dra uppl. 1860), slutligen 4:de delen (Fiskarne, 1852--55). Vid detta stannade »Nilssons fauna», ett nationalverk, som i decennier eggade och ledde intresset för zoologiens studium samt särskildt hos älskarna af jagt och fiske tände hågen att tjena denna vetenskap.
Emellertid hade N. redan länge haft blicken öppen för en annan vetenskapsgren, inom hvilken han blef en grundläggande auktoritet äfven för utlandet: den förhistoriska fornforskningen. Han använde på detta område samma komparativa metod, som redan gjort naturforskarna så stora tjenster. Derigenom bidrog han kraftigt att göra fornforskningen till vetenskap, och han
Källa: Project Runeberg ·
