Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

Dakota (3--4 tusen), Colorado och Connecticut (2--3 tusen), Texas och New Jersey (1--2 tusen). Sannolikt är dock, att många icke uppgifvit sin födelseort, och att antalet svenskar är icke obetydligt större. -- Någon systematisk statistik öfver födelser, dödsfall och äktenskap finnes ej, hvarför det är omöjligt att angifva befolkningens tillväxt genom nativitetens öfverskott öfver mortaliteten. I allmänhet är dödligheten ringa. 1880 var den 15,09 pr mille, bland de hvita 14,74 (högst i New Mexico, 22,04, lägst i Arizona, 7,91), bland de färgade 17,28 (högst i District of Columbia, 35,25). -- Befolkningen är högst ojämnt fördelad öfver unionens område. För hela unionen (med undantag af Indianterritoriet och Alaska) var 1880 befolkningstätheten 6,6 pr qvkm. Tätast befolkade voro District of Columbia (981 pr qvkm.), Rhode Island (86), Massachusetts (83), New Jersey (56), Connecticut (48) och New York (40). Glesaste befolkningen hade bland staterna Colorado (0,7) och Florida (1,7), bland territorierna (i medeltal 0,27), Wyoming (0,08), Montana (0,10), Arizona (0,14) och Idaho (0,15). 1880 funnos 624 städer med öfver 4,000 innev., 35 med öfver 50,000 och 20 med öfver 100,000 innev. De största voro New York, med 1,206,299, Filadelfia, med 847,170, Brooklyn, med 566,663, och Chicago, med 503,185 innev.

Religion. Unionens författning framhåller uttryckligen, att den icke känner eller erkänner någon statsreligion eller statskyrka. En naturlig följd deraf är bl. a. att religion i de offentliga skolorna ej utgör föremål för undervisning. Staten befattar sig icke med kyrkan, så vidt ej ett kyrkosamfund bryter mot statens lagar eller tjenar osedliga syften. Trots det brokiga religiösa färgspelet och den allmängiltiga frivillighetsgrundsatsen, som låter hvar och en oförhindradt följa sin religiösa öfvertygelse och hvarje »denomination» (så kallas kyrkosamfunden, ty här finnas ej kyrkor eller sekter) bygga sina kyrkor, utan att staten blandar sig deri, råder dock i allmänhet varm religiositet. I sektbildning hafva nord-amerikanerna, naturligt nog, anslutit sig till engelsmännen, men äfven egendomliga sekter, såsom shakers och mormoner, hafva uppstått. Det är svårt att ens ungefärligen bestämma antalet af »denominationer» och af deras medlemmar. Vid 1880 års census voro 45 denominationer antecknade. Rom.-katolikerna, som enligt officiel berättelse 1880 hade 60 biskopar, 5,975 kyrkor, 6,366 predikanter och 6,370,858 församlingsmedlemmar, bilda det största kyrkosamfundet. 1880 funnos 86,132 protestantiska kyrkor, 70,864 predikanter och 8,976,260 kommunikanter; läggas till detta antal familjemedlemmar samt protestanter, som ej bildat någon församling, torde protestantismen omfattas af omkr. 30 mill. pers. De största protestantiska denominationerna äro de olika metodistsekterna med 3,686,114 kommunikanter (1880--82); dernäst komma baptister af alla slag med 2,424,878 kommunikanter (1880--81), presbyterianer med 937,610 komm. (1880--83), lutheraner med 950,868 komm. (1881), christian connexion med 591,821 komm. (1881), kongregationalister med 381,697 komm. (1882), episkopaler med 347,781 komm. (1880--81), united brethren, 157,835 (1881), reformerta, 236,024 (1881--82), mormoner 157,835 (1881), qväkare, 67,643 (1881) o. s. v. De inflyttade svenskarna hafva till större delen anslutit sig till den strängt lutherska Augustana-synodens (se d. o.) församlingar, som 1887 uppgåfvos till 507, med 370 kyrkor, 66,300 kommunikanter och nära 116,000 medlemmar. Församlingarna kalla sjelfva sina prester, utse diakoner samt kyrkvärdar (trustees), som förvalta kyrkans egendom. Kyrkorådet, bestående af pastor och diakoner, utöfver kyrkotukten, som är mycket strängare än inom svenska statskyrkan. Utgifterna bestridas genom direkta bidrag af församlingsmedlemmarna efter deras förmögenhet. Församlingarna hafva sammanslutit sig till 7 särskilda »konferenser» -- Minnesota-konferensen (den största), Illinois-, Iowa-, Kansas-, New York- och Nebraska-konferenserna samt Pacific-missionsdistriktet --, som hålla möten, vanligen 2 gånger om året, med församlingsombuden, upptaga församlingar och afsätta prester. Konferensens president installerar prester, inviger kyrkor och visiterar, liksom biskoparna i Sverige. Synoden består af presterna och valda lekmannaombud för de olika församlingarna. Den är ett slags kyrkomöte, som sammanträder årligen samt har högsta lagstiftande och dömande makten öfver församlingarna. Dess verkställande myndighet är synodalrådet, som består af 12 medlemmar, bland dem såsom sjelfskrifna synodens president och vicepresident. Synoden underhåller ett prestseminarium, Augustana college i Rock Island, Ill., med 8 professorer. Svenskarna hafva äfven ett annat läroverk, Gustavus Adolphus college i S:t Peter, Minn., der äfven skollärare utbildas. -- Många svenskar höra till de s. k. missionsvännerna (motsvarande frireligiösa i Sverige), som hafva sin missionssynod, till waldenströmarna, som bildat Ansgariussynoden, samt till metodisternas och baptisternas samfund och mormonkyrkan.

Den teologiska bildningen meddelas vid prestseminarier, hvilka liksom kyrkorna äro grundade och uppehållas genom enskilda bidrag. Hvarje konfession har en eller flere dylika anstalter, hvilkas sammanlagda antal 1885 uppgick till 152, med 793 lärare och 5,775 studerande. De äldsta och förnämsta ligga i Andover, Mass. (kongregationalisternas), Cambridge, Newhaven, New York (det presbyterianska Union seminary och det biskopliga General theol. seminary), Princeton, New Brunswick (de reformertes), Madison, Rochester, Filadelfia, Cincinnati och Chicago. Fakulteterna hafva 3--8 ordinarie professorer. Kursen är 3-årig och omfattar nästan alla vid svenska teol. fakulteter studerade fack. -- Jämte de ansenliga bidragen till kyrkobyggnader och predikanters aflöning offra amerikanerna stora summor för hvarjehanda kyrkliga och filantropiska ändamål. Många sekter underhålla resepredikanter; de olika missionsföreningarna förfoga öfver hundratusentals dollar årligen. Äfven bibelsällskapen utöfva